Månad
År
2009-05-03 · 07:39
Svärföräldrarna sover på luftmadrass i föreningens relaxrum, svågern på soffan, arbetsrummets alla papper har snabbt skyfflats in i pärmar, plastfickor, skrymslen och vrår. I garderoben är det fullt med packning,
I arla morgonstund när sjön ligger blank och alla sover, ja utom min fyraåring som absolut måste gå till mormor ”i förrådet”, sitter jag här.
Det är roligt med människor på besök; slitsamt ibland, påfrestande, en källa till oändliga komplikationer, men någonstans i grunden sunt. Det handlar om mänskliga möten, den där stimulansen utan vilken man inte vore någonting. Det är väl också måttstocken på en lyckad fest; ett sorl av röster över fågelkvittret, saft på golvet, upprivet presentpapper, överfulla tallrikar, ja till och med insikten att jag knappt pratade med en del av mina vänner fastän de var här i flera timmar.
En del frågar mig om det inte är ensamt att skriva. Det är idén om den ångestdrivne, olycklige författaren, en Hemingway som har flytt världen och som vänder sig inåt och skapar.
Jag säger inte att de som beskriver det så har fel, men det är i alla fall långt från hela bilden. För mig har författarskapet gett en social rikedom som jag inte alls hade räknat med.
Visst, det finns något egoistiskt och självcentrerat i skrivandet. Jag skriver om det Jag vill när Jag vill och hur Jag vill. Jag skriver om Mina erfarenheter och drar Mina slutsatser.
Fast OM man vill bli läst, och det tror jag att de allra flesta vill, så är vi tillbaka där i det mänskliga mötet. Att skriva engagerar. Genom skrivande har jag träffat fantastiskt intressanta människor, lärt känna en bransch, en värld som fanns där hela tiden att upptäcka om jag bara hade vetat var jag skulle titta.
Att starta förlag visade sig vara min biljett in. Var det modigt? Kanske. Framförallt var det nödvändigt. Det var på det sättet som mitt engagemang väcktes för att verkligen fortsätta skriva. Utan alla diskussionerna, framgångarna och bakslagen, uppmuntrande läsare och svårflirtade bokhandlare hade jag antagligen inte suttit här med dåligt samvete över att Ut ur skuggorna ännu inte är klar.
I arla morgonstund när sjön ligger blank och alla sover, ja utom min fyraåring som absolut måste gå till mormor ”i förrådet”, sitter jag här.
Det är roligt med människor på besök; slitsamt ibland, påfrestande, en källa till oändliga komplikationer, men någonstans i grunden sunt. Det handlar om mänskliga möten, den där stimulansen utan vilken man inte vore någonting. Det är väl också måttstocken på en lyckad fest; ett sorl av röster över fågelkvittret, saft på golvet, upprivet presentpapper, överfulla tallrikar, ja till och med insikten att jag knappt pratade med en del av mina vänner fastän de var här i flera timmar.
En del frågar mig om det inte är ensamt att skriva. Det är idén om den ångestdrivne, olycklige författaren, en Hemingway som har flytt världen och som vänder sig inåt och skapar.
Jag säger inte att de som beskriver det så har fel, men det är i alla fall långt från hela bilden. För mig har författarskapet gett en social rikedom som jag inte alls hade räknat med.
Visst, det finns något egoistiskt och självcentrerat i skrivandet. Jag skriver om det Jag vill när Jag vill och hur Jag vill. Jag skriver om Mina erfarenheter och drar Mina slutsatser.
Fast OM man vill bli läst, och det tror jag att de allra flesta vill, så är vi tillbaka där i det mänskliga mötet. Att skriva engagerar. Genom skrivande har jag träffat fantastiskt intressanta människor, lärt känna en bransch, en värld som fanns där hela tiden att upptäcka om jag bara hade vetat var jag skulle titta.
Att starta förlag visade sig vara min biljett in. Var det modigt? Kanske. Framförallt var det nödvändigt. Det var på det sättet som mitt engagemang väcktes för att verkligen fortsätta skriva. Utan alla diskussionerna, framgångarna och bakslagen, uppmuntrande läsare och svårflirtade bokhandlare hade jag antagligen inte suttit här med dåligt samvete över att Ut ur skuggorna ännu inte är klar.
SKRIV KOMMENTAR
·
2 KOMMENTARER
·
887 VISNINGAR
himmelriket
2009-05-03 · 21:21
Jag kan ju tänka mig att det är såhär: När man skriver MÅSTE man vara ensam. Det är en absolut förutsättning, periodvis ganska isolerad - skrivandet fordrar koncentration. Men, för att kunna skriva måste man först samla in en massa information, göra research på olika områden och i den processen hamnar man i alla möjliga sociala sammanhang i olika branscher och i nya nischer, träffar en massa intressanta personer (som man sen får användning för i sin bok....) Att skriva är otroligt allmänbildande, ofta imponeras man över författarnas sakkunskaper inom olika områden.
Lars Rambe
2009-05-04 · 00:57
Det ligger mycket i det du säger. Det är också det att när boken är skriven så får den ett eget liv. Läsaren har lika mycket rätt till den som jag själv - kanske mer eftersom den är skriven för läsaren. På så sätt kan slutsatser dras, jämförelser göras, texten sättas i ett samhällsaktuellt perspektiv och mycket mera utan att det har så mycket att göra med vad jag tycker och tänker. Det skapar därmed också utrymme för intressanta möten med människor som jag annars antagligen aldrig hade fått träffa. Det är både en utmaning och en möjlighet.
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
2.