2009-08-29 · 19:05
Michèle Lesbre
Den röda soffan. Roman
Översättning från franska av Marianne Tufvesson
Sekwa
Nyss satt jag på mitt svenska kvarterskafé i den svenska augustisolen och läste, läste, läste. Kaffet i koppen kallnade, det märkte jag inte. Den röda soffan (översättning Marianne Tufvesson), så heter den franska författaren Michèle Lesbres roman som jag inte ville lämna en sekund.
Boken ges ut av det nystartade tvåkvinnsförlaget Sekwa, nischat på romaner av franskspråkiga kvinnliga samtidsförfattare. (Succéromanen ”Igelkottens elegans” har jag redan bejublat i en tidigare recension.) Böckerna är delikata att se på och hålla i. Tunna - drygt hundra sidor. Pärmarna är mjuka. Omslagen så vackra. Innehållet väcker tankar. På den mossgröna omslagsbilden till Den röda soffan syns ingen människa, men en lockande bokhög ligger på golvet nedanför en varmt röd canapé. I Sverige säger vi plyschsoffa.
Nyss reste jag i sensommaren med den medelålders franska frilansjournalisten Anne, berättaren i Den röda soffan, på ett skrangligt tåg på den transsibiriska järnvägen på väg mot Bajkalsjön.
Slitna mattor. Solkiga gardiner. Samovarer. Kåldoft och tobaksrök. Skrattsalvor, bråk, skrikande barn. Utanför fönstret sumpmarker, datjor, babusjkor, förfallna fabriker och järnvägsstationer men också flammande kvällshimlar. Monotoni men också läsupplevelser (Dostojevskij och Jankelevitj). Samtal med medpassagerare.
Anne gör samma resa med samma tåg som Gyl, hennes livskamrat och före detta älskare, gjorde några år tidigare.
Gyl reste iväg eftersom han fortfarande ville tro att han kan vara med om att bygga en ideal värld. Hans resa var en ingivelse som rymde såväl stark symbolik som djup förtvivlan.
Varför reser Anne? Hon vet det inte.
Det första halvåret efter det att Gyl hade rest iväg och bosatt sig i en by vid Bajkalsjön skrev och mejlade han och Anne till varandra. Men nu var det längesedan Anne hörde från mannen som hon hade upplevt så mycket tillsammans med - även om de i tjugo år levt sina liv på skilda håll.
Annes berättelse om sin resa för mig in i hennes (och mina egna) tankar om möten, kärlek, oro, politik, vänskap, barn, litteratur, läsning och en utopi om livet.
Hon reser i geografin och i själen. Ofta under resan tänker Anne på den gamla dam med sviktande minne som bor en trappa nedanför henne själv i hyreshuset. På sätt och vis är grannen därför med på Annes resa – en resa som egentligen inte har något mål.
Nyss var jag också i Paris. I Annes grannes lägenhet. I hennes röda plyschsoffa. Anne sitter på en stol och grannfrun, före detta modisten Clémence, sitter i soffan. Anne brukade läsa högt två gånger i veckan för den ivrigt lyssnande Clémence. Hennes ensamhet knöt dem samman.
Anne läste och berättade om rebelliska och våghalsiga kvinnors livsöden. Stråtrövaren Marion du Faouet. Kvinnorättskämpen Olympe de Gouges som blev giljoterad. Och framför allt om Clémences favorit - Milena Jesenka, hon som simmade tvärs över Moldau för sin förbjudna kärlek till sin tysk-judiske älskare.
När det blev sent, efter det att de hade färdats tillsammans genom människoöden, brukade Anne och Clémence gå ner till caféet. Där tog de ett glas och skålade för alla dessa kvinnor och för de egna underbara och smärtsamma upplevelserna tillsammans med män som hade givit dem energi och kärlek och som nu var försvunna i tillvarons strömvirvlar.
En gång avbröt Clémence Anne i hennes läsande och stack in handen mellan sammetssoffans sits och ryggstöd. Ur skrymslet drog den gamla kvinnan fram ett foto från Quai de Bourbon år 1943. Kortet föreställde två ungdomar. Clémence och hennes pojkvän Paul.
Ni förstår, jag är expert på ensamhet, han försvann tio dagar efter den där söndagen, sköts till döds i ett gathörn tillsammans med nitton kamrater i motståndsrörelsen. Nitton år bara, nitton. Och så stoppade hon tillbaka fotografiet.
I fortsättningen talade vi inte mera om Paul, hans närvaro var så påtaglig att vi inte behövde nämna honom.
Michèle Lesbres franskt poetiska, sensuella och filosofiska roman är till tröst för oss läsare som ibland känner att våra förhoppningar om världen och oss själv långsamt grusas och att mycket glider ur våra händer. Min svindelkänsla, efter att med en suck ha läst sista sidan i Den röda soffan och sörplat i mig kallt kaffe, är att tillvaron är vemodig. Vemodig, skör och förunderlig. Melankoli är dock ett ganska behagligt tillstånd.
(Michèle Lesbre är född 1947 och bor i Paris. Romanen ”La canapé rouge”, som har tilldelats två stora litterära pris och också var med finalen år 2007 för Goncourtpriset, är Michelle Lesbres tionde bok.)
Lena Kjersén Edman
Den röda soffan. Roman
Översättning från franska av Marianne Tufvesson
Sekwa
Nyss satt jag på mitt svenska kvarterskafé i den svenska augustisolen och läste, läste, läste. Kaffet i koppen kallnade, det märkte jag inte. Den röda soffan (översättning Marianne Tufvesson), så heter den franska författaren Michèle Lesbres roman som jag inte ville lämna en sekund.
Boken ges ut av det nystartade tvåkvinnsförlaget Sekwa, nischat på romaner av franskspråkiga kvinnliga samtidsförfattare. (Succéromanen ”Igelkottens elegans” har jag redan bejublat i en tidigare recension.) Böckerna är delikata att se på och hålla i. Tunna - drygt hundra sidor. Pärmarna är mjuka. Omslagen så vackra. Innehållet väcker tankar. På den mossgröna omslagsbilden till Den röda soffan syns ingen människa, men en lockande bokhög ligger på golvet nedanför en varmt röd canapé. I Sverige säger vi plyschsoffa.
Nyss reste jag i sensommaren med den medelålders franska frilansjournalisten Anne, berättaren i Den röda soffan, på ett skrangligt tåg på den transsibiriska järnvägen på väg mot Bajkalsjön.
Slitna mattor. Solkiga gardiner. Samovarer. Kåldoft och tobaksrök. Skrattsalvor, bråk, skrikande barn. Utanför fönstret sumpmarker, datjor, babusjkor, förfallna fabriker och järnvägsstationer men också flammande kvällshimlar. Monotoni men också läsupplevelser (Dostojevskij och Jankelevitj). Samtal med medpassagerare.
Anne gör samma resa med samma tåg som Gyl, hennes livskamrat och före detta älskare, gjorde några år tidigare.
Gyl reste iväg eftersom han fortfarande ville tro att han kan vara med om att bygga en ideal värld. Hans resa var en ingivelse som rymde såväl stark symbolik som djup förtvivlan.
Varför reser Anne? Hon vet det inte.
Det första halvåret efter det att Gyl hade rest iväg och bosatt sig i en by vid Bajkalsjön skrev och mejlade han och Anne till varandra. Men nu var det längesedan Anne hörde från mannen som hon hade upplevt så mycket tillsammans med - även om de i tjugo år levt sina liv på skilda håll.
Annes berättelse om sin resa för mig in i hennes (och mina egna) tankar om möten, kärlek, oro, politik, vänskap, barn, litteratur, läsning och en utopi om livet.
Hon reser i geografin och i själen. Ofta under resan tänker Anne på den gamla dam med sviktande minne som bor en trappa nedanför henne själv i hyreshuset. På sätt och vis är grannen därför med på Annes resa – en resa som egentligen inte har något mål.
Nyss var jag också i Paris. I Annes grannes lägenhet. I hennes röda plyschsoffa. Anne sitter på en stol och grannfrun, före detta modisten Clémence, sitter i soffan. Anne brukade läsa högt två gånger i veckan för den ivrigt lyssnande Clémence. Hennes ensamhet knöt dem samman.
Anne läste och berättade om rebelliska och våghalsiga kvinnors livsöden. Stråtrövaren Marion du Faouet. Kvinnorättskämpen Olympe de Gouges som blev giljoterad. Och framför allt om Clémences favorit - Milena Jesenka, hon som simmade tvärs över Moldau för sin förbjudna kärlek till sin tysk-judiske älskare.
När det blev sent, efter det att de hade färdats tillsammans genom människoöden, brukade Anne och Clémence gå ner till caféet. Där tog de ett glas och skålade för alla dessa kvinnor och för de egna underbara och smärtsamma upplevelserna tillsammans med män som hade givit dem energi och kärlek och som nu var försvunna i tillvarons strömvirvlar.
En gång avbröt Clémence Anne i hennes läsande och stack in handen mellan sammetssoffans sits och ryggstöd. Ur skrymslet drog den gamla kvinnan fram ett foto från Quai de Bourbon år 1943. Kortet föreställde två ungdomar. Clémence och hennes pojkvän Paul.
Ni förstår, jag är expert på ensamhet, han försvann tio dagar efter den där söndagen, sköts till döds i ett gathörn tillsammans med nitton kamrater i motståndsrörelsen. Nitton år bara, nitton. Och så stoppade hon tillbaka fotografiet.
I fortsättningen talade vi inte mera om Paul, hans närvaro var så påtaglig att vi inte behövde nämna honom.
Michèle Lesbres franskt poetiska, sensuella och filosofiska roman är till tröst för oss läsare som ibland känner att våra förhoppningar om världen och oss själv långsamt grusas och att mycket glider ur våra händer. Min svindelkänsla, efter att med en suck ha läst sista sidan i Den röda soffan och sörplat i mig kallt kaffe, är att tillvaron är vemodig. Vemodig, skör och förunderlig. Melankoli är dock ett ganska behagligt tillstånd.
(Michèle Lesbre är född 1947 och bor i Paris. Romanen ”La canapé rouge”, som har tilldelats två stora litterära pris och också var med finalen år 2007 för Goncourtpriset, är Michelle Lesbres tionde bok.)
Lena Kjersén Edman
SKRIV KOMMENTAR
·
9 KOMMENTARER
·
2910 VISNINGAR
kanel
2009-08-30 · 16:36gunnor
2009-08-30 · 22:39
Spännande! Jag gillade verkligen Igelkottens elegans, och har just idag lånat ut den till en av mina vänner, som gjorde mig sällskap på en resa till Paris för ett år sedan. Så det får nog bli "Den röda soffan" snart!
Annika K
2009-08-30 · 22:46
Jag blir också intresserad. Wow för förlag som Sekwa. jag gillade verkligen Igelkotten.
Olivia
2009-09-15 · 16:57
Lena!
Frågan om hur mycket en recensent skall avslöja ur texten var uppe till diskussion nyligen här på bokcirklar. Jag tror det var Mats Strandberg som öppnade frågan med en argsint appell till alla recensenter. Vad anser du om den frågan?
Frågan om hur mycket en recensent skall avslöja ur texten var uppe till diskussion nyligen här på bokcirklar. Jag tror det var Mats Strandberg som öppnade frågan med en argsint appell till alla recensenter. Vad anser du om den frågan?
kanel
2009-09-15 · 18:31
Förlåt,.
Jag har skrivit alldeles för mycket om innehållet i min alltför ivriga recension hör ovan av "Den röda soffan".
Jag har skrivit alldeles för mycket om innehållet i min alltför ivriga recension hör ovan av "Den röda soffan".
Läs INTE det jag har skrivit - men läs gärna Bernurs kommentar om denna franska filosofiska pärla. Eller bättre: LÄS BOKEN!
Jag vet att Mats Strandberg inte alls är ensam om att vilja vara okunnig om handlingen i den bok som han tänker läsa härnäst - och sådant ska man som recensent respektera.
Förstås!
Min ursäkt till fadäsen är att jag själv inte alls är en sådan läsare. Omläsning är för mig den bästa läsningen - och när jag läser en roman (dikt, novell, pjäs) första gången så tar jag nogsamt reda på i förväg hur det ska gå på slutraderna.
Jag njöt när jag första gången läste "Processen" av att jag visste att K aldrig skulle få en juste rättegång. Jag visste i förväg - och det kändes bra - att Lydia och Arvid i "Den allvarsamma leken" aldrig skulle gifta sig. Och när jag sätter mig i bänken på Dramaten för att se ett Shakespearedrama trivs jag ned att veta att minst sju av personerna på scenen kommer att dö!
Handlingen är förvisso viktig, men det är för mig inte den som avgör om ett konstverk tilltalar mig eller inte. (Detsamma gäller förresten när betraktar s k föreställande konst av Picasso eller Caspar David Friredrich.)
Min önskan när det gäller bokbloggar är att det skulle vara mer diskussion (estetisk eller ideologisk eller ....) mellan olika läsare av samma bok. (Nu syftar jag inte på denna blogg.)
Alltför många bokbloggar har (tycker jag) för mycket av korta omdömen, av betygsättning och av väldigt privata tankar. Varför är vi så rädda för att på allvar diskutera litteratur med varandra?
Belästa, självständigt tänkande och härliga läsare/bloggare är Bernur, Hermia, Vixxtoria, Textappeal.Tycker jag.
catalpa
2009-09-15 · 19:32
"Belästa, självständigt tänkande och härliga läsare/bloggare är Bernur, Hermia, Vixxtoria, Textappeal.Tycker jag."
Oj! Hur hittar jag dom? Det låter som goda bekantskaper - jag har inte sett namnen förut, och ändå är jag ganska ofta inne på Bokcirklar.se.
Eller finns dom inte här, har dom egna sidor/bloggar?
Och så är jag liksom Lena - när jag redan vet "hur det går", då kan jag verkligen läsa texten, på djupet, reflektera och lägga på minnet. För mig har spänningen i handlingen ingen funktion om den inte är väl skriven - och då minskar inte min upplevelse av att jag vet hur det går. I stället blir det som en välbekant musik man älskar - samtidigt med att den kommer in genom öronen så ligger hjärnan lite före och skickar musiken liksom inifrån kroppen till upplevandet, som blir dubbelt djupt. Eller tänk på barnens sagor - de är inte infantila när de vill höra sagorna berättade i samma form många gånger. De njuter!
Några av de bästa stunderna med min tonårssonson har varit att han ligger bredvid mig och läser i boken som jag läser högt ur, o då var han så gammal som 14 år. Nån sorts polyfoni?
Hur många gånger vill man se på en tavla man tycker om?
Men - jag har förstått att detta är väldigt olika. Som filmstudiopresentatör får jag nogsamt akta mig för att avslöja handlingen för mycket, och absolut inte slutet. Dom som vill läsa eller se sig fram till en överraskning är ju många gånger flera.
Oj! Hur hittar jag dom? Det låter som goda bekantskaper - jag har inte sett namnen förut, och ändå är jag ganska ofta inne på Bokcirklar.se.
Eller finns dom inte här, har dom egna sidor/bloggar?
Och så är jag liksom Lena - när jag redan vet "hur det går", då kan jag verkligen läsa texten, på djupet, reflektera och lägga på minnet. För mig har spänningen i handlingen ingen funktion om den inte är väl skriven - och då minskar inte min upplevelse av att jag vet hur det går. I stället blir det som en välbekant musik man älskar - samtidigt med att den kommer in genom öronen så ligger hjärnan lite före och skickar musiken liksom inifrån kroppen till upplevandet, som blir dubbelt djupt. Eller tänk på barnens sagor - de är inte infantila när de vill höra sagorna berättade i samma form många gånger. De njuter!
Några av de bästa stunderna med min tonårssonson har varit att han ligger bredvid mig och läser i boken som jag läser högt ur, o då var han så gammal som 14 år. Nån sorts polyfoni?
Hur många gånger vill man se på en tavla man tycker om?
Men - jag har förstått att detta är väldigt olika. Som filmstudiopresentatör får jag nogsamt akta mig för att avslöja handlingen för mycket, och absolut inte slutet. Dom som vill läsa eller se sig fram till en överraskning är ju många gånger flera.
Lotta Th
2009-09-15 · 19:46
Skickade visst kommentar till det här till fel ställe.
Olivia
2009-09-15 · 21:15
Själv är jag precis tvärtom - jag vill absolut inte veta slutet på varken böcker, teaterpjäser eller filmer.
kanel
2009-09-20 · 23:19
Bernur,
Hermia,
Vixxtoria,
Textappeal
Dessa fyra (egentlibe sju) är belästa, självständigt tänkande, otrendiga, härliga, välformuerade läsare/bloggare.
Jag har luskat ut att en av dem är gymnasielärare, en är doktorand och att de övriga fyra är bibliotekarier.
Om de skriver också här på Bokcirklar, det vet jag ej.
(Detta är svar på en fråga om mina bokbloggar-favoriter)
Hermia,
Vixxtoria,
Textappeal
Dessa fyra (egentlibe sju) är belästa, självständigt tänkande, otrendiga, härliga, välformuerade läsare/bloggare.
Jag har luskat ut att en av dem är gymnasielärare, en är doktorand och att de övriga fyra är bibliotekarier.
Om de skriver också här på Bokcirklar, det vet jag ej.
(Detta är svar på en fråga om mina bokbloggar-favoriter)
Senast inlagda
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
5.
Läs mer om "Den röda soffan" hos bloggaren
Bernur