2009-09-19 · 23:00
Om vi är garanterade ett lyckligt slut så klarar vi att hantera det mesta. Och kanske tvärtom, vet vi att det slutar illa blir det svårt att njuta medan det pågår. Därför är det väl tur att vi inte vet. I livet alltså.
I böckerna däremot... Jag funderar på om det påverkar vår läsning att veta hur boken slutar? Om de genrer som garanterar ett lyckligt slut (t ex chick litt, eller åtminstone ett slut där allt blir uppenbart och tydligt (deckare), och allt ligger samlat (biografier) är så populära för att de lurar oss att se på vårt liv på samma sätt? Det är inte gud som ger mening, men slutet?
Berättelser som upphäver ett tydligt samband mellan orsak och verkan, som inte låter de goda handlingarna få belöning, som visar att det mesta är som sker är rena tillfälligheter och, att ingen egentligen får vad han förtjänar och att så gott som ingenting går att förutsäga - sådan litteratur kräver en helt annan läsare.
Och när jag tänker efter är det alltid den senare sortens böcker som har berört mig på djupet. Påhittat och fiktion, javisst, men det är inte en litteratur som ljuger. Tänk om det var det de sju manifestförfattarna menade med att stå upp för "det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk", bort från genrelitteraturen? En annan sorts sann litteratur än den tillrättalagda sanna berättelsen, där lidandet alltid har en mening (om så meningen bara är att bli en bok).
Jag sa ju att jag tänker långsamt numera...
I böckerna däremot... Jag funderar på om det påverkar vår läsning att veta hur boken slutar? Om de genrer som garanterar ett lyckligt slut (t ex chick litt, eller åtminstone ett slut där allt blir uppenbart och tydligt (deckare), och allt ligger samlat (biografier) är så populära för att de lurar oss att se på vårt liv på samma sätt? Det är inte gud som ger mening, men slutet?
Berättelser som upphäver ett tydligt samband mellan orsak och verkan, som inte låter de goda handlingarna få belöning, som visar att det mesta är som sker är rena tillfälligheter och, att ingen egentligen får vad han förtjänar och att så gott som ingenting går att förutsäga - sådan litteratur kräver en helt annan läsare.
Och när jag tänker efter är det alltid den senare sortens böcker som har berört mig på djupet. Påhittat och fiktion, javisst, men det är inte en litteratur som ljuger. Tänk om det var det de sju manifestförfattarna menade med att stå upp för "det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk", bort från genrelitteraturen? En annan sorts sann litteratur än den tillrättalagda sanna berättelsen, där lidandet alltid har en mening (om så meningen bara är att bli en bok).
Jag sa ju att jag tänker långsamt numera...
SKRIV KOMMENTAR
·
2 KOMMENTARER
·
952 VISNINGAR
Cayennes matte
2009-09-20 · 10:00
Jag tycker sällan att slutet av en roman håller. Ofta blir det tillkämpat lyckligt. I deckare där så mycket jämmer och elände blottläggs är det närmast en förolämpning om allting slutar i ljusblått och livet går vidare på bästa sätt. Mest tycker jag om slut som är lite öppna, där läsaren själv får tänka ut möjliga vägar.
catalpa
2009-09-20 · 18:23
Att tänka fort är stort, att tänka långsamt är större!
Senast inlagda
Mest aktiva läsvänner
Senaste ändrade
Mest besökta
Senast bildade
Populärast
Senast ändrad
4.
5.