Självföraktets konstruktiva sida

2010-07-29 · 17:02

Jag vaknar och ställer mig framför spegeln. Jag stirrar intensivt på mig själv. Jag ser leverfläckar och valkar bre ut sig över spegelns vackra yta. Jag ser hur jag har försökt dölja, hur jag försökt förvrida det som är jag. Jag ser hur skjortor och byxor har misslyckats att dölja det som är jag

Jag sätter mig framför datorn och går in på Spotify. Jag väljer Winnerbäck. Jag ogillar hans musik så intensivt. Det är som att sitta på nålar; jag lyssnar med en masochistisk njutning. Han sjunger bitvis riktigt illa och hans texter balanserar på pekoralets rand, men det kan man knappast vända emot honom. Hela populärmusiken bygger på det infantila, och många, även jag, trivs ju med att ibland vila i detta

Stänger av musiken. Går fram till min bokhylla. Plockar ner några reseskildringar. Kyrklunds Till Tabbas, Petris Djungeln, Dahlmanns Min dröm om havet... Jag njuter av att lukta i sidorna. Ingen masochism här inte: bara ren lycka förmedlad av författare som kan föra mig bort från min spegel, bort från mina snart cancersvulstiga leverfläckar, bort från alla misslyckade projekt och drömmar

Ja, Winnerbäck är för jävla svensk. Han kanske föraktar sig själv, vad vet jag, men om han föraktar sig själv drar han inte slutsatser av det, han vilar i självföraktet istället för att använda det konstruktivt. Hans sånger är som mina tankar en helt vanlig jävla torsdag... och vem fan vill leva i en helt vanlig jävla torsdag?

Winnerbäck är för lik mig för att jag ska kunna tycka om hans musik. Han tolkar alla dessa vanliga tankar som vi alla har tänkt in och ut och fram och tillbaka i näranog varje dag i våra liv. Ibland är det skönt att plåga sig själv. Då lyssnar jag på Winnerbäck. När det är dags att leva drar jag slutsatsen av mitt eget självförakt och ger mig iväg bortom horisonten

SKRIV KOMMENTAR · 3 KOMMENTARER · 227 VISNINGAR

Skriv kommentar

Kommentarer

catalpa

2010-07-29 · 21:29

Jag har tre eller flera jättefina anteckningsböcker liggande som jag ständigt för med mig på hotell och hembygdsbesök; jag lägger fram en av dem på balkongen om morgonen och inväntar den stillsamma eftermiddagen då jag ska börja om att skriva i den. När jag vågade börja, för två år sedan, kopierade jag en dikt, men det hjälpte inte, skalet var inte spräckt, isen inte bruten, rädslan inte övervunnen, jag har inte kommit vidare. Jag köper nya, mjuka olinjerade vackra, gärna en extra att ge bort. Och så behåller jag den i alla fall.
Om jag kom igång att skriva igen skulle jag antingen skriva som en tonåring eller också skulle jag sitta där framför boksidan och beskriva mina valkar och leverfläckar, ångestar och idiotier, fördjupa mig i dem, riktigt ordentligt. Eller också skulle jag bara bli sittande i funderingar över vem som skulle hitta detta när jag är död - man vet ju aldrig när man dör, det kan ju bli pinsamt.
För en tid sedan skickade min mamma tillbaka en tjock bunt brev som jag skrivit till henne för länge sen, och herregud vad pinsamma de var. Hur kunde jag skriva detta till henne? och vad ska jag nu göra av dom? Men det är ju synd att kasta dem, där står så mycket intressant som jag alldeles glömt från en viktig period i mitt liv - men tänk om nån annan hittar dem? Jag lägger dem åt sidan. och så sätter jag mig och ser på TV 5, Samlandet förstör mitt liv, om tvångsbeteendet hoarding - så underbart att se, för så långt kommer jag ju aldrig att gå, och dessutom kommer det hem en Professional Organizer som stöttar på alla vis, det går säkert bra.
Det är väl bara en variant av Winnerbäck.
Så det är nog ingen fara.
Det kommer en dag i morgon också.

Melody Gardot har inga anteckningsböcker. Henne såg och lyssnade jag på igår, nere i Båstads tennisstadion; hon och hennes musiker spelade andan ur oss. Ingen går stiligare över en scen med sin krycka än hon.

pippilin

2010-07-29 · 21:32

Mmm, har knappt hört en ton från Winnerbäck och det jag HAR hört finner jag mest helt märkligt att han ska vara så poppis. Undrar vad jag missat som vissa andra inte har......

Ulle

2010-07-29 · 22:16

Jag gillar Lars Winnerbäcks musik

har alltid gjort. För mej är han som en slags dagens Evert Taube.

Jag gillar även Melody Gardot. Hennes musik passar en sen kväll med ett glas rödvin med fingret längs bokhyllans bokrad, ska jag ta den eller den boken?