2010-02-07 · 15:14

Det finns en film jag har sett sju eller åtta gånger. Nu tror ni förstås att det är någon såndär svår smal film som jag verkligen har velat förstå, men nej, det är Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. En romantisk komedi. Hade förmodligen kallats chick litt om det varit en bok.

I filmen finns en kvinna i rullstol, Bella, som jag avgudar. Att Anna Scott är gudomlig är ju liksom inget att förvånas över, men den alldeles vanliga Bella... Hon har en man som älskar henne och bär henne uppför trappan på starka armar, hon har humor, underbara vänner och det finns en scen, en morgonscen, när hennes man kysser henne för att gå till jobbet och hon stoppar en bit syltcroissant i munnen, väljer några böcker från dagens postskörd att lägga i famnen och rullar iväg.

Så vill jag också börja mina dagar, med en kyss, söt sylt och olästa romaner, som någon betalar mig för att läsa.

Jag inser att det nog är tio år sedan jag såg filmen för första gången, och var mitt liv väldigt långt ifrån Bellas på den tiden, är jag ju faktiskt några steg närmre idag (ja, inte rullstolen förstås, den är viktig bara på det sättet att hon inte är sitt handikapp, att begränsningarna inte håller henne nere) och jag tror att sådana här bilder, scener som sätter sig fast kan ha betydelse när vi formar vår framtid. Vare sig bilderna kommer från populärkultur, poesi eller politikerdebatter.

Vad har ni för förebilder?

Skriv kommentar

Kommentarer

gunnor

2010-02-08 · 09:42