2010-08-31 · 19:09

Alltid när det ska göras listor på kanon eller ges ut klassiker i nytryck möts urvalet av hård kritik - den och den borde kommit med, fler språkområden borde täckts, fler kvinnor lyfts fram och så vidare. Och så ska det ju vara, om böckerna inte längre behövde ifrågasättas eller slåss om platsen bland nya läsare vore de väl döda, tänker jag, tömda på betydelse?

Nu senast såg jag hur en lång lista av kvinnor (och två män) som uppmanade Alla tiders klassiker (utgivna för skolan av Statens kulturråd) att utjämna obalansen mellan manliga och kvinnliga hjältar - flickorna i skolan har också rätt att hitta positiva, modiga, aktiva förebilder i litteraturen!

Rent konkret föreslog de något epos som jag redan hunnit glömma namnet på, men det fick mig ändå att fundera på det här med kvinnliga hjältar, eller hjältinnor - vilka förebilder hämtade jag ur litteraturen under min övergång från flicka till kvinna? Vilka böcker var min "twilight-serie" när jag var 15? Förmodligen de böcker jag är minst stolt över att ha läst idag - Jean M. Auel, Virginia Andrews, Vita seriens läkarromaner... 

Är det som Maria Sveland säger, att det skrivits hyllmeter av böcker om unga män i brytningstid och pubertet, men nästan inga om flickor? Flickor, som leker med Barbie ena dagen och har sex nästa. Ungefär så beskriver Sveland de åren, och jag minns att vi kallades flickor med Karin Boye-ångest i min klass. Karin Boye-ångest? Knopparna som spricker.

Jag ska läsa Att springa, Maria Svelands roman, och kanske är det den sortens igenkänning jag skulle behövt i skolan mer än den bortglömda klassikerhjältinnan, hette hon Inanna? Nåja, varför inte hon också? 

PS. Är jag ensam flicka att identifiera mig med de manliga hjältarna? I fantasin är ju allt möjligt...

Skriv kommentar

Kommentarer

Micke

2010-09-01 · 19:46