Visst är det så Miriam att Nina behövt andra förebilder som barn och ung kvinna.

Skönt att du förstod vad jag menade Maria😀!

Jag förstod det Sara. Det var mer jag som reflekterade över mitt ordval komedi. Denna novell är så komplex och har så många bottnar, det första som slog mig var att Benedictsson var så tidig med att ta upp könsidentitet och att texten kändes så modern och aktuell trots att den är skriven 1888.

Jag menade inte att kritisera användandet av ordet “komedi”! Jag menar att det ÄR intressant! Däremot så är det självklart att det är svårt för huvudpersonen Nina att spela med i parodin ju äldre hon blir, eftersom hon inte är det tomma kärl hennes pappa vill att hon ska vara.

Elarsson – visst känner en symapti med Nina! Det är som du säger patriarkala strukturer i samhället och omständigheter i hennes liv som format henne. Att hon vänder bitterheten in mot själv beror på att hon saknar sammanhang och eller en context med kvinnliga förebilder. Maria du är också inne på vad att vara ensam med fadern utan kvinnliga förbilder har satt sina spår. Tänk ändå vad ett kvinnligt nätverk hade betytt för Nina!

Det kan ju tyckas fel att använda ordet komedi här Sara, men Nina skriver ju själv att hon vid 6-års ålder började spela en komedi tillsammans med fadern- en barnkomedi. Nina var ju ensam med sin far ända upp till tretton års ålder och det fanns ingen annan att identifiera sig med. Ingen kvinnlig förebild. Detta satte nog också sina spår. Inte bara att Nina betraktade sin omgivning med sin faders blick, utan hon kände sig könlös, likt ett neutrum.

Miriam du har så rätt! Trots allt så saknar Nina insikt och det är klara luckor i hennes självanalys. I en sådan struktur (strikt patriarkala)som hon då befinner sig i, så kan det nog inte bli annat än självhat. Därmed inte sagt att jag inte känner för henne.

Örjan självklart kan du var med och cirklas fast du inte läst “Ur Mörkret”!

Jag håller med er alla hur Nina beskrivs och vad som är hennes problematik. Nina ligger på divanen och talar med den stumma mannen om sitt liv, det liknar en psykoanalys. Nina beskrivs som ett tragiskt subjekt på väg mot undergång, det är en beskrivning ur det kvinnliga psyket “allting är skam hos en kvinna, hon är ingenting för sig själv. hon är bara en del av sitt kön”. Ninas bitterhet visar att hon saknar insikt och luckor i sin självanalys. Som läsare förstår man att hon saknar insikt i historiska och samhälleliga sammanhang. Kan det vara en anledning till hennes bitterhet och skuld på sig själv?

Nina är fast och formad i gamla könsmönster och maktstrukturer. Hon är också starkt formad av sin barndom och relationen till fadern, som hon både beundrade och fruktade. Från tidig ålder försöker hon vara till lags och anpassa sig till faderns förväntningar och krav. Hon var varken gosse eller flicka och spelade med i en komedi som fadern regisserade. Hon antog pojkfasoner. Fadern var rädd för ensamheten och Nina blev hans sällskap och tröst. Hon liknas här vid en hundvalp. Vändpunkten i texten kommer när Nina inser att fadern vände sig emot henne pga hennes kön. Hon säger: ” Jag vet inte säkert när jag märkte det för första gången, detta föraktfulla uttryck av en grämelse blandad med äckel…” Det är minnet av ridturen, när fadern såg rädslan hos Nina. Hon kände instinktivt att han inte föraktade henne därför att hon var rädd, utan för att hon som kvinna hade rättighet att vara det, för vilka fegheten var en dygd. Hon blev därför från mycket tidig ålder varse om att hon var född till fel kön. Att hon var en skam och en besvikelse för fadern. Nina gifte sig sedan med en man för att det förväntades det av henne och när hon sedan skiljer sig var det en skam. Hon säger:” Allting är en skam hos en kvinna, ty hon är ingenting för sig, hon är bara en del av sitt kön.”

Instämmer med det Eva skriver, ovan. Nina ser på kvinnan från två håll. Sitt eget och faderns. Det gör henne olycklig.

Nina skriver att hon aldrig varit ung och knappt varit ett barn. Hennes liv är präglat av relationen till fadern och hans syn på henne. När hon var barn var hon inte kopplad till något kön. Han såg henne varken som flicka eller pojke utan bara som ett barn. Det ändras i och med händelsen med hästen, då fadern ser att hon är rädd och att hon får vara det i och med att hon är kvinna. Nina är låst i sin situation som kvinna, hon vill vara vän med en man och inte bara en väninna. Nina har förmågan, till skillnad från sina medsystrar, att se på kvinnan från två håll. Dels med mannens blick, som hon fått från fadern, dels utifrån sina egna erfarenheter av att vara kvinna. För Nina blev det en öm fläck i hjärnan – hon bär på en ödmjukhet som kommer av skammen att vara kvinna. Jag ser också tydliga likheter mellan Nina och Victoria i pjäsen. De är båda tyngda, fastlåsta och begränsade i och med att de är kvinnor, vilket de tydligt erfar och förstår, men inte kan göra något åt. Nina beskriver sig själv som om hon vore hela kvinnosläktet och bär på dess skuld.

Jag har bara sett pjäsen, inte läst novellen. Hoppas det är okej att jag är med och diskuterar veckans fråga ändå? I pjäsen möts publiken av en förtvivlad människa. Hon är mycket bitter. I brottstycken får vi veta att hon blivit sviken av män, och att hon lever i en tid där mansstrukturen är absurd. Jag förstår inte riktigt hur/varför hon riktar allt hatet mot sig själv. Men den väcker nyfikenhet så jag kommer definitivt läsa novellen.

Nina är som Pippi skriver, ett barn som tyranniseras av pappan. När hon är liten undviker hon allt som hon anar att pappan skulle tolka som “flickaktigt”. Hon beskriver pappans syn på kvinnan så här: Min far hatade icke kvinnorna (…) det var värre ändå: han föraktade dem. I Ninas ögon så är det värre att vara föraktad än hatad. Den man hatar känner man viss respekt för. Det gör man inte med den man föraktar. Detta förakt som pappan känner inför kvinnor känner Nina även inför sig själv och alla andra kvinnor. Hon kan å ena sidan bara se sig själv med pappans ögon , där håller jag med Pippi, men å andra sidan så går hon utanför denna bild i och med sina tankar. Det här ambivalenta förhållandet syns även i Stadsteaterns uppsättning. I den möter vi Victoria (i Mattias Nordkvist tolkning) som pendlar mellan ett självförakt och en bitterhet över kvinnans lott och samtidigt visar hon genom sina texter och hur hon levde sitt liv att hon går utanför denna kvinnoroll hon blivit påtvingad.

Jag lider med Nina, hon är ett känsligt barn som tyranniseras av fadern. Aldrig fysiskt men psykiskt. Jag kan förstå barnets förvirring, men har svårare att ta till mig kvinnans sätt att förhålla sig. Jag tycker synd om henne, men blir lite provocerad av att hon lägger all skuld på sig själv.