• catalpa postade en uppdatering 15 January, 2013 01:25

    Just nu läser jag om Alice Munro´s Too Much happiness, full av förundran över vad hon kan göra på några få sidor. Häromdagen var jag en stund övertygad om att novellen Fiction var en film jag sett – men den hade jag skapat själv, i mitt eget huvud.
    Så har jag också läst om en gammal älskad klassiker, Scott Fitzgerald´s The Great Gatsby. Jag blev lite ledsen att finna den lite ledsam, pretentiös, ordrik, kitschig, detta som ska vara en av världens bästa romaner. Eller var jag bara på fel humör, orkade jag kanske inte med svartsynen, de ödsliga porträtten?
    Ofta är det ju så, att man tar in ett konstverk i sitt inre, och där kan det råka ut för all sorts förstörelse, eller förstoring för den delen, allt beroende på det klimat som råder.
    Vi ska ju nu läsa Camus Främling till nästa irl bokcirkel – och jag uthärdar den nästan inte. Läser den på armlängds avstånd.

    • Älskade också Den store Gatsby, men det var väldigt länge sen. Lite förfärad blev jag över den undergångsstämning som fanns där.
      För nåt år sen läste jag Natten är ljuv där huvudpersonen presenterades på detta sätt: “Hennes ögon var ljusa, stora, klara, fuktiga och glänsande. Färgen på hennes kinder var äkta och vällde upp till ytan från hjärtats starka pump. Hennes kropp dröjde försiktigt på barndomens tröskel- hon var nästan aderton, nästan mogen, men daggen låg ännu kvar över henne.”
      En skymt av paradiset som var en novellsamling läste jag se’n också mycket bra. Den måste vara rena receptsamlingen för hur man skriver en perfekt novell. Rolig, spännande, insiktsfull, spirituell, sorglig, depraverad…

      Men nu kommer jag till det senaste i samma genre. Artighetsreglerna av Amor Towles. Den måste du läsa. Lova det. Fick tips om den här på cirkeln av Bodil tror jag.

    • Hej Kerstin! Roligt att höra från dig! från någon.
      Men vilken förskräcklig kvinnobeskrivning du citerar…Kvinnan bara sin kropp, “nästan mogen…”
      En del av mina tonårs förtjusningar reviderar jag, till dem hör väl både Scott F och till exempel Raymond Chandler, båda resultat av påverkan från pappa, vars smak var den enda giltiga, länge.
      Tacka vet jag Salinger, Salinger, Salinger! Läs hans noveller, inget slår dem!
      Jag ska spana in Towles.

      • Nu äntligen hittar jag ditt svar på mitt inlägg ovan. Nej, jag håller inte med om att beskrivningen är förskräcklig. Han beskriver vad han ser och hur han upplever henne.
        Det är hans första intryck. Han hänförs. Hur skulle han kunna veta mer än vad han ser. Han hade kunna skrivit att där kommer en sån där tonårstjej som tror hon är nåt. En riktig bratts eller flappers som det hette då på tjugotalet. Och som hon också är och vill vara. Han ser precis det hon vill att han ska se och det är hjärtpunkten.
        Men fortsättning följer… to the bitter end.
        Ska leta reda på Salinger. Promise.

    • Har varit på bibblan och hämtat både “Räddare i nöden” och “Franny och Zooey”. Båda föredömligt tunna och glesradade. Ska börja med dom när jag slutfört Dödssynden av Harper Lee. På tiden att ta sej an JDS.

      • Hej Kerstin!
        Visst är det som du säger, med den där beskrivningen av den nästan mogna flickan. Fitzgerald skriver den manliga blicken, den som ser kvinnan som en varelse att värdera, konsumera. Han gör det rått och rakt av, just så som män och kvinnor tränas att utforma sina roller.
        Jag såg i går på den ganska nya filmen Källan, Le source des femmes, en underbar film om kampen och gemenskapen mellan kvinnor och män i en nordafrikansk by, en blandning av musikal och drama. Den visar så fint möjligheten till utveckling av relationen mellan könen och hur den är en del av människan hela utveckling. Se den och njut!
        Liksom jag hoppas att du gör av Salinger! I novellsamlingen Nine Stories finns några berättelser som också är helt underbara, särskilt A perfect day for bananafish, oh For Esmé – with love and squalor. Juveler! Den lilla pocketboken har jag med mig på resor, var som helst kan man sitta en stund och känna glädjen över att en människa en gång formulerat sig så.
        För övrigt har jag just läst Mauritz Edströms Min faders hus, en rörande och lärorik skildring av en fattig pojkes (hans egen) väg från bildningens botten. Det finns flera sådana av män, Min kamp somd en senaste, än av kvinnor. Utvecklingsromaner från tänkandets första famlande försök.

    • Räddaren i nöden av J.D Salinger
      Februari

      Ivrigt påhejad av dej catalpa tog jag mej an denna klassiker från 1951. “Men. vad är detta?” tänkte jag, när jag läst några sidor om den obstinate tonårspojken Holden Cauffield.
      Han berättar själv om sina tankar och vad han tänker om allt och alla. För att understryka sanningshalten i sina ord slutar han ofta sina utläggningar med “Det har det faktiskt”, eller “Det är jag faktiskt”, “Det kunde jag faktiskt inte” eller “…det skulle jag faktiskt inte”.

      Det finns nog inte nån sida som inte innehåller ordet “faktiskt” och i början innan jag vant mej och upptäckt en viss poetisk rytm i hans omtag tyckte jag att jag hamnat hos en treåring som just upptäckt sprängkraften i detta adverb. För det är väl ett adverb?

      Usch, jag tyckte inte alls om honom. Lika odräglig som han verkade för sin omgivning verkade han för sej själv. En riktig plåga. Men rätt som det var så blinkade det till av lite sparsmakad värme och det gällde oftast flickor. Och då allra mest hans lillasyster.

      Han trasslade in sej i allt snärjigare dumheter. Delvis för att han hade gott om pengar och trots sina 17 år en världsvan attityd. Dessutom var han lång och dom pojkarna kan alltid smuggla in sej i farliga eller olämpliga miljöer. På nåt vis lyckades han alltid trassla sej ur och hamna på fötterna.

      Naturligtvis undrade jag vad eller vem som skulle visa sej vara “Räddaren i nöden”. Det kan säkert diskuteras. Men jag anade ändå att han skulle landa på fötterna just för att han ibland förde vettiga resonemang. Det gjorde han faktiskt!

      Tydligen finns det mycket av JDSs egna erfarenheter inskrivna i boken. Han bodde stora delar av sitt liv i en enslig stuga, precis som Holden drömde om att få göra.

      Kul att ha läst den här klassikern. tack för det catalpa!

      • Hej Kerstin! Roligt med din kommentar om Salinger! Holden säger Faktiskt aldrig Faktiskt – han säger ju hela tiden Really. Som är ett helt annat ord, really. Mjukare, och inte så stöddigt eller naivt, mera bedjande.
        Jag har nära kontakt med min 19årige sonson, det är så roligt att vara lite mera mogen nu än när jag var mamma, och känna hur jag kan hålla inne med de snabba åsikterna och försöka se in i hans värld också – just så verkar du ha tacklat Mr Caulfield!
        Och Räddaren …? Nja, titeln är ju Catcher in the Rye, det är ju ungefär Fångaren i rågen. Och av råg gör man bland annat whiskey. Jag har aldrig sett nån bra förklaring till titeln, och vet inte om räddaren i nöden är någon sorts “egentlig” översättning av en fast betydelse i språket (kommer inte på namnet just nu för sådana fenomen, du förstår säkert vad jag syftar på.)
        Det vore roligt om någon på sidan kan kommentera den svenska titeln. Vet ni vad den heter på andra språk?

        Det är spännande med sådana konstnärliga verk, som först fyller en med motvilja men som man ändå fortsätter med … de där filmerna, böckerna, styckena, som är motbjudande på något vis men som ändå har Klass, Kvalitet, och som tar sig in i en. Men mitt senaste, helt odelade, nöje var En kunglig affär, såg den i går för andra gången, och bara njöt. Åh, vilken film <3

        Man undrar om Salinger, vilken sorts personlighet han var – kanske något av en särling. Om han var olycklig av egen "kraft" eeller om han skadats av svåra upplevelser. Eller om han bara ville vara i fred? Ungefär som Harper Lee, förresten, som talats om i en annan tråd. Är det inte typiskt att det är en kvinnas bok som tillskrivs hennes vän, mannen?, alltså Capote. I filmen Capote var hon en egen, stark person och hans förtrogna vän.