• Grupplogga för Boktokarna 29 August, 2017 10:50

    BARNMORSKAN av Katja Kettu 29 August, 2017 10:50

    • Jag måste medge att jag hade svårt för kärlekshistorien mellan Vildöga och den tyske SS-mannen Johannes. Mannen förblev synnerligen blek som karaktär för mig, och det var han ju kanske också, men jag kunde inte fatta något vidare intresse för honom som person. Han behövs egentligen bara som erotisk rollfigur som handlar om makt, våld, gottycklighet och oberäknelighet, men den rollen sviker han ju och visar sig som en ganska förbarmlig ynkling. Vad Vildöga beträffar å andra sidan, så har jag svårt att tro på den där Urkraftkvinnogrejen med sina anspelningar på svarta häxkonster och de mytiska Nornornas makt över människornas öden. Den viktigaste behållningen med den här boken är för mig ändå, hur kriget såg ut på bottenplanet i dessa områden allra nordligast vid Ishavet där Norge, Finland och Ryssland träffar ihop och där olika delar av urbefolkning vistas och traditionellt rör sig fritt över alla gränser och uppdelningar mellan vänner och fiender. Här råder livets ytterstå nödvändigheter som handlar om fysisk överlevnad, här byter man sidor eller tillhör flera sidor samtidigt, allt efter behov. Ty kriget är lika smutsigt och sjaskigt överallt i världen, och om denna sanningen vittnar boken på ett alldeles övertygande sätt.

      • Jag har litet svårt för den här boken. Det är rörigt, svårt att hålla reda på personerna och vete vad de har för relation till varandra.Kärlekshistorien handlar väldigt mycket om sex, kanske övervägande. Själva grundintrigen tycker jag inte är så intressant, just för att det är svårt att reda ut trådarna.
        Jag tror, att boken kan vara ännu mera svårtillgänglig för den som inte känner till Finlands historia under Andra världskriget.
        Handlingen utspelas ju i slutskedet av Fortsättningskriget, då Finland var i allians med Nazi-Tyskland mot Sovjetunionen. I stilleståndsavtalet hösten 1944 fick Finland i uppdrag att driva ut de tyska trupperna.
        Det kunde gärna ha funnits en liten inledning där man förklarade bakgrunden. Då kunde man också ha förklarat de förkortningar, som förekommer i boken.
        Ett exempel är IKL, det politiska parti, som företrädde den fascistiska Lappo-rörelsen.

    • Tack Husse! det var en hel del jag inte fattade måste jag erkänna, och det är ju just den skildringen som är intressant och hur kriget påverkade folk.
      Chava: Ja, man undrar vad Vildöga tycker är så fantastiskt med honom. Jag tror det är den där fösta blicken när hon känner sig sedd som kvinna som får henne fast. Det är väl helt enkelt en passion som de inte kommer undan.

    • Oj! Jag tackar för era inlägg. Men jag blir nog besviken på hur negativa ni låter. Det tog ett tag att komma in i boken, men sedan fascinerade den.
      Håller med om att det lägsta och sjaskigaste hos människan kommer fram. All moral upplöst… ”I krig är allt tillåtet”… Men om det nu var så det såg ut i IRL så ser jag ingen anledning att det INTE skulle skildras.
      Att alltid fatta varför någon blir förälskad i en annan går nog inte. Kärlek och passion kan dyka upp när man minst anar det (säger jag litet svepande… :-) ) I detta fall tänker då inte jag kasta någon sten. Jag tycker att kärleken skildras fantastiskt genom Vindöga. Märkligt suggestivt språk. Stundom rena poesin. Vindöga, 35 år, var väl också mottaglig kan jag tänka mig. :-)
      Det är bra – enligt mig – att vi får skildringar av hur människor verkligen ÄR. Johannes lider ju av en krigsneuros. Detta ofattbart hemska som hände vid Babij Jar. Trots detta mentala handikapp och att han tar droger (Adolfine?) så attraherar han många kvinnor. Det är väl så med vissa män. Det tvivlar jag inte på.
      Att ta tjänst hos nazisterna är ju givetvis anmärkningsvärt, men Vindöga gör det. För kärlekens skull. Hon ägnar sig ju åt både fina gärningar, men även ofattbart smutsiga. Dödens Ängel… Värst av allt är väl när hon tar den lilla Masja till ”Fähuset”. Det är så …gräsligt och hon framstår ju då som krigsskadad mentalt själv.
      Jag tycker att det är bra att det finns karta med i boken. Försöker ”rulla” alla ortsnamn i munnen. :-)
      Kettus språk är märkligt och mkt originellt (inbillar jag mig). Ett stort plus…

      • Just det, Babij Jar, då tänker man på Palmes berömda tal. Det kommer närmare genom skildringen av Johannes. Det är det jag gillar med boken att man dyker rakt i nåt som väl inte skildrats så mycket ur finskt perspektiv. Eller har det?

    • Att beskriva relationen Ss-officer Johannes och barnmorskan Vindöga med ”bara sex” låter litet förklenande. För henne är det ju ingen vardagsvara. Hon är oerfaren och mkt har ”nyhetens behag” för henne. Men det är så mkt mer: han SER henne. Tvekar inte inför hennes vindögdhet. De flesta tycks ha sett åt sidan då, besvärade.
      Däremot är det ju en närmast halsbrytande brist på moral att till varje pris bevara sitt eget barn, men samtidigt ”fördriva” Lissus (rätt namn?). Ännu ett tecken på…jag vet inte… Saknar ord.

      • Mitt intryck är att författarinnan inte ville skildra reala människor utan en bild av de genom mediet av mycket starka kontraster och motsägelser. Hon hamnar speciellt vad Vildöga beträffar vid en föreställning av kvinnlig styrka och makt på gott och ont, och den har en del med mytologierna av hennes världsdel att göra. Att det finns en agenda om detta med boken kan man läsa efter på sida 302. I mitt bidrag ville jag bara uttrycka min tveksamhet inför sådana föreställningar. Även Vildöga själv befinner sig i en moralisk konflikt mellan kontrasterande kvinnobilder genom sin kristna prägelse. Den spelar ju också rätt stor roll i skildringen.

        • Chava, det stämmer att författaren vil visa på kvinnlig styrka och makt, men vad menar du med formuleringen ”den har en del med mytologierna av hennes världsdel att göra”?

    • Kul att diskussionen kommit igång så bra!
      Håller med Husse att berättelsen är rörig och det är svårt att ha koll på personerna. När jag började läsa kändes det som att boken var en fortsättning på en tidigare, därför att jag inte fick grepp om personerna. Avsaknaden av historisk bakgrund gjorde sitt till, inte många vet att Petsamoområdet tillhörde Finland mellan första och andra världskriget och att Finland förlorade sin ishavskust i stilleståndsavtalet med Sovjet.
      Jag tror att Vindöga/Vildöga kände verklig kärlek till Johannes, en kärlek gränsande till besatthet. Om det bara varit sex hade hon knappast väntat på honom ensam i en stuga mitt i arktiska vintern. (Hur överlevde hon där, gick det ens att komma dit med förnödenheter vintertid?) Hon var mottaglig för en mans intresse efter alla år i ensamhet och hon kände sig utanför i samhället hon levde. Männen var inte attraktiva för henne, eller tvärtom. Och tyskarna var inte ockupanter utan räddare från den sovjetiska aggressionen.

    • Det känns som om Vindögas ensamhet och yrkesval (val och val…?) åtm delvis beror på en hård och fördomsfull omgivning. Skitprat, helt enkelt! Hon blev föremål för rykten (oskyldig själv, om jag fattat rätt?) p g a sin bakgrund. Var fadern rödgardist…?? Hon kallas ”gall” och man tror att hon inte kan få barn. Var kommer sådant idiotprat ifrån? Har hon verkligen blivit undersökt?? Hon ville väl bli lotta, men fick inte.
      Jo, visst är hon präglad av kristen religion. kallar sig själv barnmorska ”av Guds nåde”. Som man sa om vissa kungar förr. Det stod så i lagen (t ex om Karl XII).
      Hon brottas med moralfunderingar berättelsen igenom. Oundvikligt. Hon ber ivrigt och hett till Gud…säger att hon två ggr mött Satan…etc. Gör det ngt? Jag menar, det vävs liksom in i berättelsen… Det stör inte mig…direkt.
      Däremot bevittnar vi ju en våldsam dubbelmoral. Det sägs ju (och ÄR) om Johannes: krigsneuros. Frågan är om inte detta drabbar Vindöga också. En slags neuros… psykos (nästan)… Hon lever som i en ond bubbla…Delvis självförhållat i o m att hon söker sig till lägret där Johannes är och delvis beroende på krigets grymma villkor.

      • Jag tror, att det är omöjligt att vara med i ett krig utan att ta psykisk skada. Johannes känner väl skuld efter massmordet i Babij Jar. Han kanske inte deltog aktivt men han var med och dokumenterade händelserna:
        Jo, Vindöga kanske är förälskad i Johannes, men för mig känns det främmande med en kärlek, som bara handlar om det sexuella. Det är ju bara det som kommer till uttryck.
        Jag har inte tolkat namnet Vindöga, som att hon var vindögd. Jag trodde, att det var ett poetiskt namn, att man jämförde henne med vinden.
        Visst är det väl hon själv som tror att hon inte kan få barn. Så har jag fattat det.

        • Hon själv som fått för sig att hon är ofruktbar? Men då beror det väl likväl på att folk ”tutat i” henne en massa strunt under hennes uppväxt? T ex att hon under pulkaåkning fått en gren i underlivet…Men ingen har ju kollat …
          Att det sexuella kommer till uttryck är inte så konstigt. Var ska de kunna sitta ner och samtala om livet? Det gör de väl litet grann, trots allt… Det blir en stark närvaro…intensivt…blandat med hans frånvaro ibland…

          • jag tror att de känner en väldig närhet och pga situationen så går de så att säga rakt på med den sexuella kärleken. Kanske har de inte tillgång till orden heller efter vad de varit med om utan sexet blir det sätt att komma nära som de klarar av. Allt är ju också redan väldigt fysiskt i den verklighet de befinner sig i.

          • Arne: Jag menade, att en del av nordiska mytologier från Eddan , Kalevala till andra som återfinns i några av Richard Wagners operor, som t.e. Ragnarök, spökar i bokens föreställningar om Vildöga och som jag trodde mig känna igen.

            Vilken fin diskussion det har blivit här, den får mig att reflektera igen kring vissa av bokens aspekter!

      • Ja det känna som att Vildöga är både utstött och fruktad, ändå behöver lokalbefolkningen henne och har respekt för hennes kunnande. Ungefär som för en trollkvinna förr. Jag tolkar det som att synen på henne från omgivningen gjort henne hård, snarare än kriget i sig. Hon är en ovanlig ”hjältinna” i en roman, rå och hänsynslös ibland men med förmåga att känna kärlek fast hon aldrig haft någon att slösa den på.
        Att hon skickade flickan till Fähuset var väl för att hon inte hade något val, annars hade soldaterna hämtat henne. Vindöga drogade ner henne för att hon skulle lida mindre under övergreppen.

        • Jo, du har rätt, Arne. De behöver en barnmorska och i o m det får hon mkt makt. Det stämmer att hon mitt i det hemska att skicka flickan till Fähuset ändå är barmhärtig (svårt hitta rätt ord) och gör vad hon kan: drogar henne.

          • Om jag minns rätt räddade hon väl flickans liv. Övriga i lägret ville döda henne.

            • Som jag ser det är frågan om skuld viktig i denna roman. Både Vindöga och Johannes har gjort sig skyldiga till djupt omoraliska handlingar, han som passiv deltagare i massmordet i Babij Jar, hon när hon fördrev Lissus barn.
              Han tog illa upp att hon förstörde hans fotografier från Babij Jar. Varför kan man undra? Vad hade han tänkt göra med dem? Hade han tänkt använda dem efter kriget som bevis på nazismens ondska eller fanns det något annat motiv för honom att vilja ha kvar bilderna?
              Jag har varit och är ganska kritisk mot boken men jag måste framhålla att romanen har ett poetiskt språk. Det blir en obehaglig stilbrytning när könsorden kommer, som de gör på i stort sett varje sida.
              Det är nog typiskt för den militära världen. Jag minns från min egen ”lumpartid” hur det kunde låta.

    • Nu är jag lite förvirrad om namnen. Visst kallar väl Johannes henne för Vildöga? Ibland står det Vindöga, tror det är andra personer som kallar henne det. Som sagt den är lite klurig att läsa boken.
      Ja det är mycket könsord. Kanske är det meningen att det ska bli en stilbrytning? Det finns ju alltid något mörkt och krasst som lurar.
      Som jag minns det skulle Johannes söka till någon utbildning med bilderna. Jag fattade det som att de var hans försäkring till efter kriget.

      • Jag har kollat i boken. Det stämmer, att Vildöga är det namn, som Johannes använder.
        Kanske andra säger Vindöga. Jag måste kolla.

        • Jaha där ser man. Ja det vore intressant att veta. Jag kan ju också kolla men inte just nu, har boken på annat håll.

    • Alla kallar henne Vindöga utom Johannes. En nästan övertydlig symbolik för att visa att han ser henne som en högre stående person än omgivningen.

      Men även Johannes är en outsider som betraktas med misstro av andra officerare. Hans mamma var finska, en sämre ras. Hans pappa var pacifist och antinazist, det var bara tack vare sin farbror som han kunde göra karriär inom SS.
      En sak jag undrar över är vad som hänt om de inte blivit mördade. Kunde Johannes som f d SS-officer accepterats i Norge, där Död Mans fjord ligger? Eller i Finland om de flytt dit? Han var dessutom desertör, jag vet inte hur de såg på sådana i Tyskland efter kriget.

      • Ja, det kan man undra. Det borde blivit svårt men bilden jag får är att de går upp i varandra och drömmen om varandra och inte tänker på allvar på hur det kommer bli.

      • På sid 193 blir hon kallad Skelöga av Lissu.
        ”Ack, vet du Skelöga du kan aldrig tro vad som har hänt mig. Tack för att du hämtade min Johannes hel och hållen tillbaka”.
        Att höra detta är för Vildöga/Vindöga som att falla ner i Kolosjoki helvetesgrund…

      • Men har för mig att de pratar om Berlin…Apfelstrüdeln o dyl… men det är möjligt att Johannes då tänker i banor av
        Tyskland som segrarnation.

    • Vad beträffar språket…stilen som Kettu har…Så tänker jag mig att författaren gjort åtskillig research…och verkligen tänkts sig in i hur det kan ha varit där ute i ”obygden”… Könsorden faller tätt… Ja, det blir nog så…tror jag. Allt är så nära…och kroppar är nära till hands… Vad Vildöga/Vindöga beträffar så har hon ju knappast ngn litteratur att luta sig tillbaka mot. Nästan bara laestadianska skrifter. Dessutom har hon ju inte upplevt ngt intimt förut….som kanske många har sedan tidig ålder… Hon har mkt att ta igen…och då har väl könsorden samlats på hög… och nu njuter hon av att använda dem… I sitt yrke har hon ju hela tiden påmints om hur barn kommer till…och vad man kallar könsorgan på båda könen. Jag tycker att det är logiskt av Kettu att ha sådant språk. Skulle hon INTE använda sig av stilen så skulle en stor del av läsarnas upplevda IRL (intryck av romanens verklighet) gå förlorad. Men visst, haha…min åsikt. ”M v h Dr Freudianskan”. :-)
      T o m Johannes har en bild av sin käresta: (ja, han tycks ha haft åtskilliga kärestor, men om vi nu tar Vildöga) oskyldig…samtidigt besatt, manisk…Mkt träffande!

      • tänkt

      • Språket är nog autentiskt och lokalt förankrat och det passar i boken. Ett uttryck som jag reagerade på är ”kläpp” om bebisar, det har jag aldrig hört. Undrar om det gäller alla småbarn eller bara pojkar?

        • SAOB säger om substantivet kläpp: ”i vissa trakter, särsk. Finl., bygdemålsfärgat o. vard.) föraktlig l. nedsättande benämning på barn, barnunge, ”unge”.”.

    • Vad tycker ni om avsnitten med kursiv stil? ”Min kära dotter” o s v… Jag känner nu att jag måste repetera… :-)

      • Det kändes orealistiskt och konstruerat, något som författaren lagt till för dramaturgins skull och för att förvirra läsaren. Jag menar, om han verkligen brydde sig om dottern efter alla dessa år av frånvaro borde han tagit kontakt istället. Det var krig och en av dem eller bägge kunde dö när som helst. Ingen tid att förlora…

        • Just för att det var krig var det nog svårt att ta kontakt. Men jag håller med om, att breven inte är så trovärdiga. I ett brev skriver han ”Jag arbetar både för de allierade och för Tredje riket”. Att skriva så i ett land, där det råder krig, är att underteckna sin egen dödsdom. Båda parter skulle ju ha sett honom som förrädare. Kanske är det inte brev utan dagboksanteckningar. Kanske har han tänkt, att dottern skulle få breven efter kriget.

    • Tack alla som läst eller läser Barnmorskan.Jag föreslog ju boken men kunde inte läsa den trots flera försök.Jag förstår nu att den faktiskt är svårläst och det är fantastiskt kul att läsa alla kommentarer.Funderar på om jag så småningom skall göra ett nytt försök. Jag fick boken i present och har alltså inte valt den själv. Tack alla boktokar. Hls FIDO

      • Stalinorgel eller med Katiusja var ett sovjetiskt artillerisystem.
        https://sv.wikipedia.org/wiki/Katiusja_(vapen)

        • Att det på den tiden fanns starka antisovjetiska stämningr i Finland är väl inte så konstigt med tanke på Vinterkriget,, som ju var ett angreppskrig från Sovjetunionens sida.
          Fortsättningskriget i allians med Nazi-Tyskland var ett försök att ta tillbaka de områden man förlorat.

        • Aha. Visste ej. Om Stalinorglar.
          Jo, det vet jag. Om anti-sovjetiska stämningar i Finland. Känner en…vars far ”gick mot ryssarna”. I denna familj rådde totalt olika åsikter rent politiskt. Modern/mormodern var litet ”röda” och ville gärna åka till Leningrad. Inte fadern som var mer åt ”höger”. Mellan dessa hamnade barnen (tre stycken). Fler detaljer gives icke…
          Jo, förresten. Fadern var bland de främsta i offensiv mot ryssarna. Överlevde. Den ende som överlevde! Fast krigsskadad. Dog i förtid (var dessutom arbetsnarkoman)vid 56 års ålder (skulle fylla 57). Men efter hjärtinfarkt. Den fjärde. :-(

          • Nej, ryssarna var inte uteslutna som samarbetspartenrs. Vildögas far skrev ju att han arbetade åt båda sidor, både för de allierade och för Nazi-Tyskland. Den främsta representanten för de allierade i Finland vid denna tid var Sovjetunionen. Jag tror inte, att det fanns några brittiska, eller amerikanska eller franska trupper i Finland vid den här tiden.

            • Jag har för mig att ordet Stalinorgel förekommer i någon av Lars Forssells visor. Jag har sökt men inte lyckats hitta den.

            • Ok. Sovjet allierad? Jo, det blir ju så. När de (ryssarna) var emot nazisterna tillsammans med de västliga länderna .. Fast sinsemellan mkt olika.
              Kriget vände ju (delvis) i o m den sovjetiska segern vid Stalingrad.

            • Jag kommer ihåg att min pappa berättade om bl.a. Stalinorglar och annat om Finland och Ryssland under Andra världskriget. Tyvärr var jag för ung och ointresserad så jag minns nästan inget av det tyvärr.
              Angående breven så verkar fadern väldigt uppe i sina prylar och det var kanske inte så ovanligt ändå att fäder ”försvann” från sina barn. jag tolkade det skrivna som att han tänkte på Vildöga och ville ge henne en förklaring på detta vis.

            • Låten du syftar på är ”De fattigas piano”, en fransk låt översatt av Forssell.
              ”De fattigas piano som värper pling-plong-pling
              en skur av blyguano…”
              Stalinorglar nämns tidigare i texten.

              De allierade hade spioner i Finland, man ville ha koll på både ryssarna och tyskarna

      • Tack till Fido! Det var en läsvärd bok!

    • Innan vi sätter betyg på Barnmorskan, så undrar jag om ni har tänkt på det här uttrycket/den här ”diagnosen” degenererad. Om Johannes står det någonstans att han lider av höjdskräck och är degenererad. Men inte i betydelsen inavel…utan bara för att hans mor var finska (om jag fattat rätt). Det är ett vanligt nedvärderande ord… som de renrasiga arierna använde sig av. Kanske om modern var judinna.

      • Ja, jag vet inte, antar att det handlar om den nazistiska idén om den ariska rasen. Riktigt otäckt!
        Jag tänkte på det Chava skrev i början, att personerna mer är som symboler och inte riktiga människor. Speciellt Vildöga är ju närmast en superkvinna, lite som Lisbeth Salander i Millennium-böckerna. Johannes tycker jag är mer som en människa av kött och blod.

        • Mja? Lisbeth Salander sexuellt erfaren. Superkvinna? Vet inte det. Johannes tycker ju att hon är en blandning av oskyldig (ren) och maniskt besatt av honom. Ganska bra beskrivning. Men hon får ju en stor makt i o m sitt yrke. Som vi redan varit inne på… Hon minns sin barndom… Laestadius (född i Pajala, Norrbotten) påverkade många på den tiden… Än i dag? Åtm enligt författaren Åsa Larsson. Vildöga bryter ju samman när hon försöker fly från lägret. Så superkvinna? Nej (min åsikt).

          • Jag har uppfattat det som att Lisbet Salander är sexuellt erfaren i och för sig, men det var inte det jag jämförde med i första hand. Mer detta att båda klarar vilka påfrestningar som helst. Johannes får nån sorts sammanbrott och kommer inte till hennes hjälp när hon behöver honom, och så kan nog många människor reagera vid press. Vildöga däremot är ju en riktig hårding. Sen beror ju på vad man lägger i ordet superkvinna.

            • Hrm… ”Tänker”… Salander vill ju hämnas. Skoningslöst och hårt. Så jag vet inte om hon har ”klarat” vad som helst mentalt. Hennes historia är ju extrem. Sorgligt öde… Men visst, klarat och klarat. I gengäld har hon ju fått betala ett högt pris. Ensam, misstänksam. Känslomässigt skadad. Tycker jag nog. Det finns väl ngt hårt hos henne. Hos andra människor hade känslan av att vara djupt kränkt gått inåt i st.

            • Jag vill återgå till ordet degenererad. Det förknippar jag med nazistisk jargong. De tyska nazisterna använde ordet ”entartet”, som väl har ungefär samma innebörd. Man talade bland annat om ”entartete Kunst”. Det var sådan konst, som man inte gillade, i första hand modernistisk konst.
              Vad gäller Lisbeth Salander var hon väl ett ”maskrosbarn”, ett barn som växte upp till ett bra liv trots dåliga förutsättningar. I den nya boken sitter hon i fängelse.

    • Jag menade inte att jämföra rakt av med L. Salander. Mer för att illustrera att Vildöga (och så som jag uppfattar Salander) är väldigt kompetent på ett nästan övermänskligt sätt. Hon föder ju t.o.m. sitt barn helt solo i sin stuga. Där håller jag med Chava att hon är närmast mytologisk.
      Husse: Just ja, var det inte sån konst som man hittade gömd för några år sedan?

    • Hejsan! Fler åsikter…? Annars betyg… :-)

      • En bok som var mer intressant än bra och jag hade inte läst den om jag inte varit ”tvungen”, därtill är den för våldsam. Och jag hade gärna sett ett annat slut. Men den är skickligt skriven och Vindöga är en ovanlig huvudkaraktär. Betyget blir en stark trea.

    • Det blir en rejäl fyra för min del. Fascinerades av den ovanliga kärlekshistorien. Mänskliga OCH omänskliga villkor. Fast vad är egentligen ”omänskligt”? Inte minst i samband med Förintelsen har vi ju sett vad människan är kapabel till. Tror att författaren genom sin bok vill visa hur dubbelbottnad en människa kan vara. Godhet och ondska ser vi genom barnmorskan Vildöga och Johannes, SS-soldaten. Språket är otroligt bra. Ofta poetiskt. Tilltalar mig mkt…Man skulle önska att ngn sammanfattning kunde beskriva det politiska läget i området som är aktuellt i boken. Inte lätt att reda ut härvorna om man inte råkar vara ”inläst” på problematiken. Vet inte om man kunde börja med finska vinterkriget och sedan framåt. Eller rentav redan med Hitlers övertagande av makten. Kanske även ngt om Stalin och Sovjetunionens historia.

      • Boken är mycket ambitiös, behandlar viktiga frågor och har åtminstone bitvis ett vackert språk. Därför är det synd, att den ska vara så rörig och svårläst. Jag håller med om mycket av det Mohikanen säger: den handlar om godhet och ondska. Jag skulle vilja tillägga skuld.
        Jag skulle gärna vilja ge ett högre betyg på grund av ambitionerna och det bitvis poetiska språket men kan inte sträcka mig längre än till en trea.
        Jag håller också med Mohikanen om att det borde ha funnits en liten översikt över Finlands historia under denna tid plus en lista över de förkortningar, som används.

      • Boken är mycket ambitiös och behandlar viktiga frågor, som godhet, ondska, skuld, förräderi med mera. Den har också ett vackert, åtminstone bitvis poetiskt språk. Därför skulle jag önska, att jag kunde ge ett högre betyg men kan inte sträcka mig längre än till en trea. Orsaken är, att boken är så rörig och svårläst.
        Jag instämmer med Mohikanen om att det borde ha funnits en liten introduktion om Finlands historia under Andra Världskriget. Dessutom borde det ha funnits en förklaring av de förkortningar, som används.

    • För min del blir det en fyra i betyg. Jag tyckte boken var både gripande och intressant. Huvudpersonerna är inte endimensionella utan både onda och goda. Det lustiga är att jag fick en massa minnesbilder från när jag var tonåring och min pappa berättade om andra världskriget, spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Minns också filmer jag såg på TV då som skildrade kriget och folk som pulsade i snön. Tyvärr utvecklade jag trots det inte nåt större intresse för krigshistoria senare i livet. :-)