• Grupplogga för Höstbokcirkeln online: Smärtan av Marguerite Duras 1/10 – 26/10 1 October, 2018 12:01

    Hej alla och välkomna!

    Då var det oktober och därmed dags att sätta igång cirkeln om Marguerite Duras roman Smärtan.

    Vilket är ditt övergripande intryck av romanen? Vilka känslor väcker den hos dig? 1 October, 2018 12:01

    • Ångest… Men även någon sorts försonande känsla. Svårt att sätta ord på.

      • Hej Edith!
        Ja, ångesten är ju ständigt närvarande i hennes fruktansvärda väntan. Och i känslan av att aldrig veta när man blir avslöjad/avrättad/avvisad…
        Ändå någon sorts hopp, kanske genom hennes motstånd och i och med skrivandet!

        • Boken är oerhört vackert skriven! Speciellt första delen läste jag som i trans. Man lever i kvinnans känslor, och visst, det är ångest hon känner. Men också kärlek.

          • Hej! Jag har precis gått med i den här cirkeln. Jag har läst annat av Duras, men inte just den här. Däremot har jag sett filmen. Någon annan som sett filmen? Vad jag saknar i filmen (fast den är fantastiskt bra) är en tydligare skildring av Marguerites inåtvända ångest och Madame Katz öppna känsloliv. Det tycks som att Marguerites smärta inte bara handlar om längtan och oron efter Robert L, utan också om den kollektiva skulden som de överlevande känner. Madame Katz sätt att hantera sin sorg gör det nog lättare att gå vidare.

            • Hej! I boken tycker jag nog inte att skillnaden mellan Marguerites och Madame Cats sorg blir lika tydlig. Däremot så är den fylld av kollektiva skuldkänslor. När jag läser boken så tänker jag en hel del på den judisk österrikiske psykonanalytikern Victor E. Frankls biografi: Livet måste ha en mening: erfarenheter från koncentrationslägren. I den får vi följa vad det är i lägret som ger livet mening. Han beskriver också livet för flera av de fångar som återvände. I hans självbiografi är det som att vi får höra Robert L:s röst. T.ex. detta ätande. Hur de överlevande liksom Robert L går upp mitt i natten och äter och äter. Han beskriver också en man som i lägret uppburits av tanken på att få återse sin fru, och när han väl kommer hem så är det någon annan som öppnar. Det enda som gav hans liv en mening i lägret är borta när han väl släpps. Allt detta kan jag inte låta bli att tänka på när jag läser om Marguerite, samtidigt som jag förstår henne också. Den person som hon älskade finns liksom inte kvar efter allt han varit med om. Och även hon är en annan.