• Hanna Johansson gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Det store Gatsby: AvslutadDet store Gatsby: Avslutad 5 June, 2013 10:53

    Personbeskrivningar och karaktärer

    Vad tycker ni om berättarjaget, Nick Carraway? Har alltid lite svårt att få ”grepp” om huvudpersoner i romaner som skrivs i jag-form, då allt som skildras återges ut berättarjagets perspektiv. Eller skulle ni kalla Nick för “huvudpersonen” alls, eller är han främst berättaren som återger berättelsen och för handlingen framåt? En betraktare vars syfte är att låta oss få ta del av ett antal händelser, personer och relationer som hade stor betydelse för varandra under en viss tidsperiod? Hur uppfattar ni Nick och vilken funktion fyller han i boken, för er?

    • Jag ser honom som berättaren, läsarens tillförordnade ögon och öron som ser, hör och reagerar känslomässigt på händelser och övriga karaktärer. Jag uppfattar honom som en man med en tydligt uttalade neutral hållning, och föreställer mig att Fitzgerald skapat honom sådan för att de flesta läsare skall kunna identifiera sig med det han ser och upplever.

    • Nick är den där lite oansenlige killen som av en slump blir “vittne” till en betydligt mer galen historia än den han själv bar på innan. Eftersom att Nick egentligen håller till i periferin, klarar han sig ur det hela utan mer än starka minnen och intryck. Jag tänker väldigt mycket på Donna Tartts “Den hemliga historien” och Nicks motsvarighet där i Richard Papen. Det är ett effektivt sätt för läsaren att få tillgång till de där excentriska och ovanliga människorna genom att låta betydligt alldagligare personligheter korsa deras väg. Det är naturligt att läsaren känner sympatier för den mer vanliga och jordnära människan. Fast det är väl också en noga uttänkt strategi. Tänker även mycket på Charles Ryder i “Brideshead revisited”. Samtliga nämnda titlar återberättar händelserna med en slags drömlik distans. Det tror jag är en av anledningarna till att dessa böcker skapar en sådan magi. Vi älskar läsa om det omöjliga, det otroliga och för oss själva ouppnåbara, tror jag. Vi fascineras av överklassens ekonomiska oberoende och deras sociala spel, oavsett om utgången är fatal eller inte. Visst läser jag gärna om människor som liknar mig själv också, men då är kanske inte direkt drömkänslan lika närvarande…! ; )

    • Intressant. Visst är Nick till stor del en objektiv berättare och i stort en sympatiskt karaktär, men jag kan inte låta bli att störa mig lite på denna objektivitet han ger röst åt… Jag vill veta mer vad Nick tycker och känner i olika situationer. Tex i kapitlet där Nick befinner sig på spontan fest i Tom Buchanans älskarinnas lägenhet, och ett hetsigt gräl avslutas med att Tom klipper till fru Wilson som börjar blöda näsblod “kraftigt”. (!!!?) Här hade väl ändå lite reaktion varit på sin plats (mer än att lämna lägenheten)…? Men självklart är scenariot en del av tidsandan och det ansågs troligen inte ok att tydligt ta avstånd mot en väns beteende i en sådan situation under 20-talet. Och i mina läsarreaktioner ryms såklart min personlighet och sådant som jag reagerar starkt på (år 2013). Bara en tanke…

    • Hej. Nu har jag hunnit ikapp och läst boken. På engelska. Vilket gjort att jag associerat Nicks efternamn Carraway som en sammandragning av frasen ‘carried away’, jag känner att han blev som ‘förförd’ av Gatsby och hans amerikanska dröm. Jag tycker inte att Nick känns ‘neutral’, utan snarare att han inte vet vilket ben han ska stå på. Boken inleds med en hans fars ord att “all the people in this world haven’t had the advantages that you’ve had.” Han försöker att inte se ner på dem som varit mindre priviligierade. Men Gatsby är en NyRik och som det verkar mycket rik, och representerar “everything for which I have an unaffected scorn.” Alltså allt han vill håna, men känner att kring Gatsby är det något “gorgeous about him”. Nick känner sig förförd, men vet inte vad han ska tro när parasiterande gäster sprider fördomsfullt skvaller. För Gatsby håller ett avstånd och är svår att komma in på livet. I kapitel åtta beroättar han om en enda komplimang han gett honom, genom att kalla omgivande hyenor för ‘a rotten crowd’, som stöd i en svår stund, fler ‘komplimanger’ gav han aldrig “because I disapproved of him from beginning to end”. Nick är just så kluven som det är meningen att läsaren ska bli. Länge undrar vi vad som är sant eller inte. Nick berättar också allt efter att Gatsby är död, när han sitte rinne med hela facit. Andra möjliga berättare hade varit den helt opersonliga blicken, som från en fluga på väggen, som noterar skeendet, men då hade vi nog aldrig begripit känslorna som styr människorna i denna hsitoria. Inte heller den allvetande berättarens om var så vanlig på 1800-tlaet, för den hade antagligen kommit med omdömen och moraliska synvinklar, vilekt Fitzgerald vill överlämna åt läsaren. Det stora med hela hsitorien är ju att de olika personerna missförstår saker var och en på sitt sätt, alla tror att de gör det de gör av rätt skäl, trots att missförstånden staplas på varann. — Men tillbaka till början, Nick har inte mycket pengar, men hanns familj har varit ‘well-to-do people” i tre generationer, de ‘säger’ att deras förfader var hertig, även om de trots allt inte stammar så långt tillbaka som de påstår, men är ändå av äldre släkt än Gatsby vars rötter är osäkra. Jag läste att Fitzgerald själv var av äldre etablerad släkt, hans far benämnd ‘gentleman’, men som gifte sig med en dotter till en ‘Nyrik’ man som köpt sig ett herrgårdsstort hus. Fitzgerald lär alltså ha vuxit upp bland spänningar som visade att pengar, rikedom, itne räcker för att bli accepterad. Hur än bra människa du är.

    • Jag har alltid tänkt att Nick har stora likheter med berättarjaget i Capotes Breakfast at Tiffany´s. Ett slags berättartekniskt grepp som lägger in fler tolkningsmöjligheter för läsaren -är det den “objektiva” bilden av Gatsby/Holly Golightly eller är det berättarens syn på karaktären? Kanske speciellt effektivt grepp när det handlar om så färgstarka karaktärer att man annars skulle ha svårt att uppfatta dem som trovärdiga? Jag hade inte tänkt på likheten med Charles Ryder, men jag håller helt med Wilgot om det.

    • Roligt att du jämför berättarjaget med Breakfast at Tiffanys Jenny, jag har också tänkt att böckerna påminner om varandra rent berättartekniskt, kanske även tidsmässigt, stämning osv båda är ju skrivna av stora amerikanska manliga författare… :-)

    • Men Breakfast at Tiffany´s måste jag nog läsa om igen vid tillfälle, tror den gick mig lite förbi litterärt i början av 20-års åldern… Någon som vill cirkla om den? :-)