• HannaJ postade en uppdatering 29 July, 2017 10:36

    Lena Andersson- Utan personligt ansvar

    Ester Nilsson tror och hoppas att hennes älskade Olof ska lämna sin fru. Det har han inga egentliga planer på, men han ger Ester dubbla budskap hela tiden och hon väljer att tolka hans signaler på sitt sätt, så att de stämmer överens med hennes egna önskningar. Fram och tillbaka går deras relation hela tiden.

    Jag älskar Lena Anderssons språk, det är så precist och vackert. Glasklart och tydligt och hon blandar långa och kort meningar och jag tycker att hennes sätt att använda det svenska språket är enastående.

    Ett favoritstycke är inledningen till andra kapitlet: Olof och Ester var som två kugghjul. Kugghjul växer inte in i varandra och växer inte ihop. De förlorar inte begreppet om var den ena börjar och den andra slutar, men de förutsätter varandra, drivs framåt av varandra, är helt avpassade för varandra.  Så tycktes det Ester. Ensamt är ett kugghjul bara en taggigt stillastående artefakt utan uppdrag och riktning. Det går det också, men för rörelse behövs det två, och för att kugghjulets inneboende potential och syfte ska förverkligas. Tyvärr fungerar även tre, mekaniskt sett fungerar det rentav utmärkt.

    I slutet av boken får vi ana Olof syn på hurdan deras relation har varit, och den skiljer sig markant från Esters syn, som vi fått följa hela boken. Det här är verkligt intressant tycker jag, hur man  lurar sig själv (både Ester och Olof , skulle jag säga) och hur olika man tolkar händelser. Det här partiet hade jag önskat fått ta mera utrymme i boken.

    Det bästa med boken är språket och temat som glimtade till i slutet, med hur olika människor tycker har hänt i en relation. Temat hur man väljer att se och tolka vissa situationer/uttalanden/signaler och helt bortse från andra tar upp större delen av boken. Jag ger höga betyg till Lena Andersson för denna läsupplevelse. Jag vill skaka om Ester och skrika i hennes öra: ”LÄMNA DEN HÄR KARLEN, DET KOMMER ALDRIG BLI SOM DU HOPPAS!”