Forumsvar skapade

Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 398 totalt)
husse
Deltagare

Arne!
Det är nog en miss från författaren. Meningen är rolig, men den blir missvisande i sammanhanget.

3 juli, 2020 at 03:35 •
husse
Deltagare

Arne: Meningen jag citerade stod i början av boken. Då kunde jag inte veta, att modern faktiskt levde. Jag hajade till, när jag läste den. Hon fick in mycket information med några få ord.
Jag tycker om språket i boken. Det handlar ju om mycket mera än att hon avstår från stora bokstäver i egennamn och undviker komma. Det är ett väldigt avskalat språk. Jag uppfattar detta språk som ett sätt att distansera sig. Att namnen skrivs ihop som tillexempel “everttaube” eller “Ingelahansson” är en intressant detalj. Det är ju så man uttalar namn.
Normalt sett uttalar man förnamnet med litet svagare betoning och efternamnet med ett starkare tryck.

2 juli, 2020 at 03:47 •
husse
Deltagare

Jag har litet svårt att sätta betyg på denna roman. Jag brukar uppskatta ryska romaner av någon anledning. Javisst, jag har läst den med behållning. Men jag har haft svårt att känna något riktigt engagemang. En fyra får det bli men en svag sådan.

2 juli, 2020 at 03:37 •
husse
Deltagare

Det blir bra.

2 juli, 2020 at 03:33 •
husse
Deltagare

Jag håller med Arne om språket. Visst är det nyskapande. Det finns också en del humor i det. Till exempel följande mening om Janas föräldrar: “Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de”.
Men innehållet! Det är för mycket incest och våld. Det känns som en drift med fördomarna om glesbygden. Författaren är ju själv uppvuxen i en norrländsk by och det är möjligt att hon
beskriver en verklighet.
Jag reagerar på mötet med John. De hamnar i säng nästan på en gång. Visst, sådant händer men hur väl underbyggt är det?
Skildringen av hemtjänsten verkar trovärdig. Det är nog ungefär så det går till. Att de inte får sätta sig och dricka kaffe med “brukarna” kan jag förstå. Det gäller ju att hinna med alla under den tid, som är anslagen.

1 juli, 2020 at 03:27 •
husse
Deltagare

Jag har inte haft något problem med att skaffa boken. Drt fanns reservationer men den var inne på tre bibliotek. Jag läser för fullt.

21 juni, 2020 at 03:33 •
husse
Deltagare

Ja, Mohikanen, även jag funderade på om Bazarovs död i själva verket var ett självmord.
Men jag hade litet svårt att se vilka motiv han skulle ha. Olycklig kärlek har väl de flesta upplevt någn gång? Var hans känslor så starka?

13 juni, 2020 at 03:34 •
husse
Deltagare

Ja, men iden med dueller strider, såvitt jag förstår det, mot Bazarovs åsikter. Då kan man ju undra hur övertygad han egentligen är. Jag tror, att Mohikanen har rätt. Han har fortfarande kvar “ena benet” i det gamla. Han är nog också rädd att framstå som feg.

6 juni, 2020 at 04:04 •
husse
Deltagare

Ja, duellen är så dum. Det finns ju ingen orsak. Bazarov som “den nya tidens man” borde ha sagt nej. Innerst inne tycker han ju att det är löjligt. Men kanske är även han så präglad av de gamla vä’rderingarna att han inte tycker sig kunna äsga nej. Är han rädd att framstå som feg?

5 juni, 2020 at 03:35 •
husse
Deltagare

Camus beskriver ju staden, Oran, som ful, i stort sett utan några parker eller liknande. Jag vet inte om det stämmer. Camus var ju född och uppvuxen i Algeriet, men jag tror inte att han kom från Oran.
Betyget blir nog en femma även för min del.

31 maj, 2020 at 04:28 •
husse
Deltagare

Precis som Mohikanen är jag svag för ryska romaner. Jag häller med om att namnskicket kan vara litet förvirrande men man lär sig efterhand.
Jovisst är slutet tragiskt men som Arne säger borde han ha begripit bättre.
I mina ögon framstår Bazarov som en gaska osympatisk person.

31 maj, 2020 at 04:25 •
husse
Deltagare

Diskussionen verkar vara inne i sitt slutskede. Jag hoppas, att ingen tar illa upp att jag kopierar följande artikel av Per Svensson i Dagens Nyheter. Det var ett tag sedan, som den publicerades, men jag har sparat den på Word.
“Albert Camus roman ”Pesten” gavs ut sommaren 1947.
Han hade slitit med projektet under många år och ägnat mycket tid och energi åt att studera pestens historia och karaktär. Och det är också fullt möjligt att läsa romanen bokstavligt: som en skildring av en stad som isoleras under en svår pestepidemi på 1940-talet. Då slås man av de många parallellerna med covid-19-pandemin, som när journalisten Rambert vid ett tillfälle undrar om munskydden gör nytta och får svaret: nej, men de inger förtroende.
Men ”pesten” är för Camus också en stor och mångtydig metafor. Mest näraliggande för kriget, ockupationen av Frankrike, nazismen – la peste brune, den bruna pesten. Men också i vidare mening för alla former av tyranni, kanske för människans grundläggande existentiella villkor.
Romanen har nyligen givits ut i svensk nyöversättning av Jan Stolpe. Och nu kan DN publicera hans översättning av en länge bortglömd Camustext på samma tema: ”Maningstal till pestläkarna”. Camus franska förlag Gallimard har under våren inkluderat den i en digital serie kortessäer kring den pågående coronakrisen.
Maningstalet trycktes första gången 1947 i den litterära kalendern Les Cahiers de la Pléiade tillsammans med ytterligare en Camustext kring pesten: ”Tal av pesten till dess underlydande”. De två texterna fördes samman under en gemensam rubrik: ”Pestarkivet”.
Kanske är det så man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna” – inte som svart ironi, utan som en hyllning
Enligt Stolpe bör maningstalet ha kommit till under förarbetet till någon av de tidiga versionerna av romanen ”Pesten”, kanske så tidigt som 1941. De konkreta förmaningarna har hämtats från klassiska skildringar av farsoter som Camus använde som källor under romanarbetet: som den grekiske historikern Thukydides berättelse om hur pesten slog till mot Aten under kriget mot Sparta eller Daniel Defoes bok om pesten i London 1665, ”A journal of the plague year”.
Så långt inga problem. Men vad är det för slags text? Vilka är ”pestläkarna”? De intellektuella som på 30- och 40-talet i iver att rena världen föll för kommunismens eller fascismens locktoner och därmed i själva verket blev ”pestens” tjänare? Kanske det. Ett par år in på 50-talet skulle synen på kommunismen och Sovjetunionen göra Camus och hans vän Sartre till öppna meningsmotståndare.
Intressant nog var det just i denna kontext ”Pestarkivet” första gången publicerades i svensk översättning. Det var i tidskriften BLM:s aprilnummer 1948, samma vår som romanen ”Pesten” gavs ut av Bonniers. De två Camustexterna från ”Pestarkivet” trycktes i omedelbar anslutning till en stor enkät där elva svenska författare ombetts ge sin syn på demokratin, friheten och, rent konkret, Sovjetunionen.
Ett par månader tidigare hade kommunisterna tagit makten i Tjeckoslovakien genom den så kallade Pragkuppen. Järnridån gick ner på den europeiska scenen.
I Sverige skulle synen på Sovjetkommunismen bli en vattendelare i kulturdebatten under många år framåt. Två av huvudmotståndarna i den debatten (kring ”tredje ståndpunkten”), Karl Vennberg och Eyvind Johnson, deltog i BLM:s enkät. Den ena lät sin dotters katt (döpt till Sisyfos) gestalta det illusoriska i friheten. Den andre slog fast att ”parlamentarism och öppen debatt sparar människoliv”.
Och kanske är det (trots Sisyfosblinkningen till Camus och hans berömda essä) snarare så, i Eyvind Johnsons anda, man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna”. Inte som svart ironi, utan som en hyllning till dem som i stället för att sätta sin lit till den allt förändrande patentmedicinen gör vad de kan för att bekämpa det onda här och nu, även om det kan kännas meningslöst, även om det bara handlar om att doppa fingrarna i vinäger eller gnida in dem med handsprit.

Per Svenssonper.svensson@dn.se

29 maj, 2020 at 03:53 •
husse
Deltagare

Nej, den kopplingen har jag inte gjort. Men det är sant, där fanns ju också en pestepidemi.

29 maj, 2020 at 03:48 •
husse
Deltagare

Dert sägs nog inte rent ut i boken om det rör sig om bakterier eller virus. Men såvitt jag förstår stämmer mycket i beskrivningen av sjukdomens uppkomst med hur böldpeseten spreds.
Det börjar ju med många döda råttor. Det var loppor, som parasiterade på råttor, som spred pesten. Jag antar att det är pestbakterier det handlar om. Jag kan inte bedöma hur medicinskt korrekt skildringen av sjukdomens förlopp är, men antar att Camus hade läst på.

20 maj, 2020 at 03:53 •
husse
Deltagare

Ja, det var nog i förordet jag läste om att Camus hade varit skild från sin hustru, när han skrev romanen.
Ja, skildringen av Grands romanprojekt är så absurt överdrivet, att det blir roligt. Han kämpar heöla tiden med en mening, inledningsmeningen!

14 maj, 2020 at 03:35 •
Visar 15 inlägg - 1 till 15 (av 398 totalt)