• janivarberg gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Liknelseboken av PO Enquist – 2-15 september - AvslutadLiknelseboken av PO Enquist – 2-15 september – Avslutad 2 September, 2013 07:13

    Jag är ju inte ensam om att ha synpunkter på omslaget – men ville visa på ett alternativ. Träddungen finns på Skogskyrkogården i Stockholm, och även om det inte är sju träd har den ändå ett symboliskt värde!
    Hur ska vi nu gå vidare i samtalet om Liknelseboken?! Jag hade stora förväntningar på den; mycket av det jag hoppats på att få läsa (mer) om finns ju med (notesblocket) – men det finns ju även faktiskt en hel del helt nytt:
    Faster Valborg som voge, “Pojken” får ett namn, vännerna som väntar på döden, Sibelius’ ofullbordade, kvinnan på furugolvet…
    Men – igen – hur ska vi nu gå vidare i samtalet om boken; strukturera!?
    Hur uppfattar och tolkar man boken om man tidigare läst mycket POE – eller inte läst honom allas?! Är hans upprepningar och “ältande” stil på gott eller ont? Jag “ser” inte sån’t, störs inte av det, eftersom jag mest smålett igenkännande – och letat efter och bockat av nya pusselbitar till kartan!
    För stämningens skull: foto på gröna huset och kapellet (tänk bort bilarna):

    • Vilken pusselbit håller du upp framför dig just nu? Vilket mönster ser du i den?

    • Nina; just nu grunnar jag på:
      1. ordet “liknelse”, som för tankarna till bibeln, men där alltid är en berättelse av Jesus, och den skall tolkas; “som om”. Den berättar något annat! Hos POE då? Tja, en rimlig tolkning av ordet “liknelse” är att det är en (sann) berättelse – inget påhitt, inte dikt – som befinner sig i en religiöst präglad sfär, i PO Enquist-land. Kanske kan liknelserna även kallas Sånger?
      2. “Arbetsboken”, ett begrepp som återkommer, är jag nyfiken på! Kan den liknas vid Efraim Markströms “Lebenslauf” i Lewis resa?
      3. Träden, vännerna, den döende flocken (s.13): Berättaren besöker dem tisdagar och fredagar, en timma “vid pass tretiden”. Vilka är det? kan man nog inte fråga, men: var träffas de? Bor alla dessa 7 vänner på samma ställe?
      4. POE hade kanske 12 böcker när han växte upp; vilka?? Kiplings Kim nämns på s. 9, Karolinerna (Heidenstam) på s. 136. Fler? Vem kan hitta alla tolv?! Jag vet några:
      Jules Verne, Defoe, Mia Hallesby (om evigheten).
      5. “albatrossen runt hans hals” (s. 29) är svår! Hos POE återkommer albatrossen – men vad jag minns aldrig runt någons hals. Den finns som kontrast till ishinna och isgrav (och kanske symboliserar frihet, skapande??). Är det positivt eller negativt att ha en albatross runt sin hals? Vem vill svara på det?
      6. Jag tycker nog att man i flera fall får en tydligare bild av flera gamla “pusselbitar”, och att några nya presenteras (vänner, kvinnan, faster Valborg som voge). Men – fostersystern, Eeva-Lisa, skulle jag vilja få veta mer om! Hon skymtar förbi; döljs. Vad betydde hon, vad hände med henne?

    • Jag känner samma sak vad gäller Eeva-Lisa, och morbrodern som dränkte sig. När jag läser Liknelseboken funderar jag på vad som skrivs i periferin. Det är så lätt att titta på det kvistfria golvet att jag misstänker att det inte är den historia som är mest brännande, att den ligger som skydd över något – men vad? Och vad visar pusselbiten “självfrälsning”?

    • Tyvärr så har jag inte haft riktigt tid och ro att gå in i texten på det sätt som du, Jan, gjort. Det här var nog min tredje POE-bok, läser gärna fler.

      Jag tycker om glidningarna, mellan något slags verklighet och bilderna POE skapar t ex den döende flocken. Likaså fäster jag mig vid det som inte är där, både det Nina skriver om det som sker i periferin och upptagenheten med t ex de urrivna sidorna. Att det handlar om att komma fram till ngt slags accepterande av att livet blev som det blev och att det snart är dags att knyta ihop säcken.

      Jag tänker mycket på Torgny Lindgrens Minnen när jag läste, inte bara för att båda är västerbottningar, men för det här undanglidandet, osäkerheten som skapas hos läsaren. Lindgren som anser sig inte ha några säkra minnen alls att dela med sig av… men som ändå berättar.

    • Minns ni när det skildras i Liknelseboken hur PO läser och pratar om Livläkarens besök och den erotiska scenen — är urspungsscenen till den Kvinnan på det kvistfria furugolvet, eller är det tvärtom så att minnena har färgats av fiktionen. Tycker sig inte PO känna igen den 90-åriga damen som ställer sig upp och vågar prata om lusten i samband med Livläkarens besök, har de setts förr, kanske i Larssongården?

    • Läste om styckena igår – precis i början av boken! Som om han vävt in det första mötet i Livläkarens besök… Minnena som spelar spratt? Den äldre modiga kvinnan som reser sig minner hon om den där ungdomsupplevelsen? Märkligt möte, liksom hennes generade reaktion på hans fråga. Får lust (:)) att läsa om Livläkarens besök nu!

      Tänker på kvinnan på furugolvet, hur starkt hon finns med berättaren samtidigt som så mycket annat hänt i livet som gått. Ändå tycker jag inte boken handlar om henne, eller om DEN kärleken. Men vilken kärlek?

    • Jadu Nina…ingen lätt bok du har valt att bokcirkla om. Jag våndas genom läsningen och får inget sammanhang. Måste försöka gömma mig för familjen och läsa ut resten av boken. Extra svårt att hitta liknelser och fatta kopplingen till tidigare romaner när jag inte läst dem.

    • Det kan jag förstå. Det känns som hela Liknelseboken är ett tillägg till de tidigare böckerna, ett försök att säga lite mer, men jag sitter ändå med känslan att det viktigaste fortfarande är utelämnat eller bara antyds – men vad är då detta som jag inte får fatt i? Han skriver om att gömma sig bakom historiska romaner och att den här boken började som en historisk roman, men att han sedan bestämde sig för att inte ta den omvägen den här gången, men känns boken mer sann av den anledningen? Nej, tvärtom kan jag tycka. Är det ens en roman? Om kärleken?

    • Sara, Feelgoodbibliotekarien, Nina. Några kommentarer till era kommentarer:

      Är det så att man behöver ha en karta, känna till Enquists värld och universum, hans bilder och språk för att kunna följa med i och förstå Liknelseboken, ja få ett sammanhang? Att boken inte står för sig själv, utan är som “ett tillägg till de tidigare böckerna”? Så borde det ju egentligen inte vara. Finns positiva recensioner av “förstagångsläsare”? Själv kan jag inte läsa boken som om det var en första Enquist-bok! Istället bockar jag av allt jag känner igen!

      Liknelseboken sid 11-12: POE läser ur en historisk roman på biblioteket i Södertälje. Sannolikt Livläkarens besök (som Sara skriver). Och POE skriver: “historiska romaner var ju de bästa att ta till om han blev nervös och ville övertäcka.”
      Jag tolkar detta så att kärleksscenerna mellan Drottningen och livläkaren (fr.a.sid. 208- ) kamouflerar något självupplevt (kvinnan i Larssonsgården!). Svårt att begripa hur han kan fråga kvinnan på biblioteket om de två träffats på Larssonsgården. Stämmer inte med tidpunkt (1999?)!
      Obs tempusformen i hela Livläkaren: “Han hade legat vid hennes sida och smekt henne,” Pluskvamperfekt. Någon har sagt att denna tempusform förstärker känslan av autenticitet; som om någon varit närvarande och återberättar det man sett.

      Men oavsett ev tidigare Enquist-läsning kan man väl inte missa frågorna som kommer när det är “dags att knyta ihop säcken”! Man kan inte ändra på, göra ogjort (talet vid mammans begravning), de flesta vännerna döda/döende. Egna sjikdomar. Och inte är det väl konstigt att även Enquists minne spelar honom spratt! Jämför tex Julian Barnes’
      Känslan av ett slut från 2011.