• Hästar, män och andra djur

    Vi ses i min nästa bok.
    Så hotar jagberättaren Nina sin före detta partner Claes när de i Nina Lekanders essäroman Hästar, män och andra djur bråkar efter sin separation.  De är båda i övre medelåldern och har fram till nu varit ett par i många år..
    Föreningen Autofiktiva offer (AO) finns inte. Det existerar ännu ingen stödförening för människor som utsätts för personangrepp i självbiografiskt förankrade romaner.
    Claes heter förmodligen något annat, men är lätt igenkännbar. Andra personer som i romanen  deltar i svenska mediamänniskors kärlekskaruseller nämns vid sina riktiga namn. Författaren Inger Edelfeldt till exempel.
    Jag undrar om inte AO behövs.

    Journalisten och feministen  Nina Lekander berättar rappt, ärligt (= litterärt förpackad ärlighet), sinnligt och ibland roligt  i sin nya bok om tillvaron när hon med råge har passerat både klimakteriet och  femtioårsfirandet och har blivit singel. (Hon tycker dock att singel är ett alltför trist ord. På facebook kallar hon sig därför: änka.)
    Många fördelar har detta liv, det vill hon hävda med emfas

    För i denna tillvaro finns den friske tonårssonen, vännerna, hästen Alegre, katterna, kulturjobb på Expressen, en Volvo 240 kombi, en Iphone, snygga ridjackor, hö samt två stiliga bostäder  – varav det ena är ett hus i Möckleby på Öland.
    Men den hygglige vackre deppige mannen Claes, älskaren och samtalspartnern, han har alltså schappat. Pensionären Claes har (genom Ninas försorg) träffat den tjugofyra år yngre kvinnan Anna-Maria.  Tillsammans med henne får Claes det barn som Nina och han aldrig fick.

    Nina förvånar sig själv med att inte bli lika förtvivlat gråtande vid denna skilsmässa som hon var vid liknande tillfällen i yngre dagar. Såpass tårbefriat är alltså hennes tillvaro fram till den dag då den övergivna får veta att ett nytt litet barn ska födas.
    Då tappar Nina all kontroll. Hon blir en “västerländsk heterosexuell butterfitta” som njuter av att skriva, skrika, svära och prata skit om män. Särskilt om den senaste mannen. Och om den fertila Anna-Maria, “den omdömeslösa subban”.
    Och så detta återkommande mantra: Men jag behöver ingen man längre.

    I tre år får läsaren följa berättaren i hennes tillvaro med mans-förlust. Och hästkärlek.
    För det som skiljer Nina Lekanders berättelse om en livskrisande kvinna från många andra liknade romaner är det som vi skulle kunna kallas lösningen på problemet eller förlustens upphävande.
    Visst får denna butterfitta temporär tröst av att älta, kälta, skriva och av tjejsnack med polare,  men istället för att också försöka bota sorgen med bortträngning – så gör hon det med bortträning.

    Omslagsbilden till Hästar, män och andra djur föreställer en vacker häst med fladdrande man. Det finns ingen annan huvudperson i Nina Lekanders essäroman är berättaren själv. Men det finns en huvudhäst. Den vackra Alegre.
    Nina var som liten flicka en ridskoletjej. Nu är hon en ambitiös, stolt och älskande ägare till Alegre.
    Om denna kärlek till det stora djuret handlar romanen mer än om något annat.

    I Hästar, män och andra djur finns en mängd tankar om hästar, träning, djurpsykologi, och ridsport (litteraturlistan och sajtlistan i slutet av boken är digra och synnerligen hippologiska). Men också om feminism, om den skrämmande ålderdomen och om hierarkier.
    Hierarkier mellan människa och djur, i kärleksfull form, måste finnas – så tänker Alegres ägare. Men hur är det då med den växelvisa hierarkin mellan man och kvinna.
    Är den också oundviklig?

    Lena Kjersén Edman

    12 September, 2012 12:33