• Susanna Alakoski
    Oktober i Fattig-Sverige. Dagbok

    Busskort eller gymnastikskor till ungarna? Glasögon eller skolresa? Hämta ut medicinen på apoteket eller köpa födelsedagspresent?  Är du fattig måste du välja.
    Du har inte råd med bådadera.

    13 procent av Sveriges cirka två miljoner barn lever år 2012 i fattigdom. Det är en ökning med 28 000 barn på bara ett år. De fattigaste har blivit fler. Skillnaderna har ökat. Barnfamiljer vräks från sina hem. Kristraumatiserade stora familjer bor i en tvåa, med ohyra. Barnen sjukskrivs på skolutflyktsdagen.
    Jag lyssnar på radion hur man i riksdagen diskuterar det som kallas barnfattigdom – och som ifrågasätts av en del riksdagsmän – samtidigt som jag läser Susanna Alakoskis reflekterande biografi Oktober i Fattig-Sverige. Dagbok.

    Susanna Alakoski skriver i boken om sitt liv, sitt öde. Jämför då med nu. Hon drabbar oss med sina minnen och tankar.
    13 oktober skriver hon i sin biografi att hon inte tänker låta människorna som befinner  sig i hennes livshistoria vara ifred, nej. Det går inte att skriva utan att såra, det går inte att minnas utan att såra någon annan, levande eller död, nej.  Ärren är Susanna Alakoskis, liksom pennan.
    Och hon kommer inte undan själv.
    Hon skriver den här boken i hemmet, på tåg, på promenader, under flygresor. Hon skriver den i en lånad lya i Ystad. Den handlar om hennes  tillvaro nu, men mer om det som var hennes barndom och uppväxt. Om sådant som hon tidigare har berättat litterärt om i romanerna Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset.
    Om att vara uppväxt i underklassen. Om att sakna valmöjlighet. Om fattigdom. Om skam.

    För Susanna Alakoski har karriären gått bra. Trots en svår barndom i en invandrad finsk familj med en alkoholiserad pappa, en misshandlad och självmordsbenägen mamma, en bror som försvinner in i drogberoende och kriminalitet och egen fosterhemsplacering. Med hjälp av redlighet, begåvning och tur har Susanna Alakoski gjort en svindlande klassresa. Hon var duktig i skolan. Fick studielån. Blev socionom, flyktingsamordnare, Augustprisbelönad författare.
    Hon har egen familj. Familjen har råd att bo bra i Gustavsberg, de kan resa, de är inte fattiga.
    Men de accelererande sociala nedskärningarna ser hon varje dag. Knäsittarna blir allt fler. Tiggarna. Susanna Alakoski ställer en fråga när hon ser människor som sover utomhus. Frågan lyder: Hade människoveterinären stängt Sverige om vi hade kunnat anmäla människomisskötseln?

    I sin dagbok beskriver Susanna Alakoski hur hon under plåga försöker närma sig sin tonårstid. Den har hon aldrig tidigare berättat om i bokform. Hon berättar nu om det trista och ensamma i att som tonårsflicka sakna tryggheten, cykeln, bilskjutsen, semesterberättelsen eller Puss & Kram-jeansen som alla andra hade.
    I dagboken går Susanna Alakoski i egna fotspår i den skånska stad där hon växte upp, hon reser genom Sverige, utomlands och i böckernas värld.
    Samtidigt med det mödosamma arbetet att beskriva det som hon minns ser hon omkring sig ett samhälle där samma mönster fortfarande finns kvar från hennes egen barndoms- och ungdomstid: människor lever också nu i fattigdom, hemlöshet och osynlighet.

    Dagboken går från 1 oktober till 31 oktober 2011. Parallellt med egna och andras minnen från 1970- och 1980-talen och dagsaktuella reflektioner finns här dokument insprängda. Journaler från lasarett och mentalsjukhus, dokument från kriminalvård och sociala myndigheter, förnedrande intyg från grannar. Det är smärtsam läsning.
    Smärtsam att läsa är denna journalanteckning från Sankt Lars mentalsjukhus där Susanna Alakoskis mamma är intagen: “Den stora flickan flyttade hemifrån vid fjorton års ålder då hon frivilligt flyttade hem till sin pojkväns bror och svägerska. Hon var då gravid. Gjorde abort och bor ensam nu.”
    I Oktober i Fattigsverige ger Susanna Alakoski faktainformation om denna svåra tid i ungdomen. Hon hade själv bett om fosterhemsplacering när hon var fjorton år. När hon fyllt sexton bodde hon än här, än där – men jobbade också på Fina Macken, iklädd orange nylonrock. Om hon stal med sig inlagd gurka och lingonsylt till föräldrahemmet fick hon beröm av pappa. Duktig flicka, sa han när han fick presenterna.

    Idag är Susanna Alakoski en eftertraktad föreläsare för samhällsarbetare och politiker: föreläsningarna handlar om sociala problem, orättvisor och fattigdom. Fram tills nu har hon då låtit sin egen biografi förpassas till det osagda, det onämnbara.

    Susanna Alakoski bär på en vrede. men inte en helig vrede.
    Hon är sorgsen och förbannad. Hon ställer många frågor till politiker som borde inse sitt ansvar och till alla oss som läser hennes gripande höstdagbok.

    En fråga kommer jag att ha med mig länge, jag hoppas alltid.
    Den lyder så här:
    När man inte solidariserar sig med de svagaste, vem är man då?

    Lena Kjersén Edman
    17 October, 2012 09:48