• Maria gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Swede HollowSwede Hollow 9 April, 2018 01:34

    Har ni hunnit läsa den första artikeln i St Paul Daily Globe? (s. 98) Vad tycker ni om den?

    Jag tycker det blir så tydligt med det betraktande ögat, utifrånperspektivet.

    “En främmande boplats mitt i St Paul stad – och dess främmande invånare”. Främmande för vem? Knappast för de som själva bor Swede Hollow, men de läser alltså inte Daily Globe? Artikeln riktar sig i alla fall inte till dom. Dom bor inte i “det riktiga St Paul”.

    Det är nästan komiskt när skribenten slår fast att “Det intryck åsynen skänker denne eftertänksamme betraktare är att Swede Hollow icke vill uppmärksammas av sin omvärld, utan helst ser att ingenting förändras”. Vad baseras det på? En blick på dalen och det är lätt att se att ingen egentligen vill ha varma hus och bättre standard? Men väldigt hemskt egentligen, så många sådana blickar som har fått beskriva olika platser och folkgrupper.

    Och så beskrivs Swede Hollow som “en perfekt kopia av en svensk by”. Vad vet skribenten om det? Uppenbarligen ingenting.

    • Ja det är ett bra exempel på hur människan försöker intala sig att andra vill ha det som dom har det eller att man får skylla sig själv att man är i den situationen man är i. Ett agerande av skuldkänslor innerst inne? Eller ett försök att tona ner allvaret så att en själv inte behöver agera mot samhällets orättvisor kanske.

      • Instämmer… Jag (Sara) tänker att det säkert också är dels som du säger Carolina, ett sätt att värja sig mot skuldkänslor som värjer över en som inte själv befinner sig i en utsatt situation -och dels att det kanske saknas en grundläggande förståelse för andras situation om man inte själv upplevt det. För vissa här i livet är det svårare än andra – att sätta sig in i andras situation. Så en del kan säkert på riktigt tro att man vill ha det som man har det.

    • Ja, det finns så mycket som människor har hittat på för att värja sig från att se varandras lidande.. Jag vill ju tro att det någonstans bottnar i skuldkänslor, att vi alltid har förmågan att känna igen oss i varandra även om det kan sitta väldigt långt inne ibland, bakom en massa skyddsmurar..