• Idag släpper vi de sista frågorna! Vad tycker ni om boken som helhet? Tycker ni att de olika berättelserna hör ihop eller kan man läsa var för sig? Och ni som både läst boken och sett filmen eller pjäsen, vilken tyckte ni var bäst och varför? 22 October, 2018 12:49

  • Hejsan! Idag är det dags för nya frågor att diskutera kring. Hur ser du på Marguerite Duras språk i texterna och hur upplever du att det påverkar dig? Vilken av de sex olika texterna i boken gjorde mest intryck på dig som läsare och varför? 15 October, 2018 08:31

    • Jag tyckte mycket bra om “Mousieur X, här kallad Pierre Rabier” men “Smärtan” påverkade mig mest känslomässigt. Jag märkte att jag läste väldigt fort med andan i halsen. Smärtan och lidelsen i texten känns mycket närvarande och stark. Jag tycker att hennes språk är poetiskt och vackert. Jag tycker speciellt om kapitlet “April – söndag” (fr…[Läs mer]

      • Jag tycker som du Alma, Smärtan påverkar mig mest. Vad som drabbar mig är att språket är så vackert samtidigt som jag retar mig så på huvudpersonen. Jag förstår att det måste vara ett helvete att vänta på sin man som lika gärna kan vara död som levande. Det är just att Duras beskriver hennes sorg och längtan så vackert som gör att jag har svårt…[Läs mer]

      • Först vill jag bara säga att jag älskar Duras! Har läst nästan allt. Är också nyfiken på filmen. Stadsteaterns uppsättning missade jag. Instämmer med ovanstående om att Smärtan är den berättelse som satte sig hårdast. Kan förstå att man kan tycka att Margeuerites beslut att gifta sig med en annan man är märkligt och på något vis ologiskt då vi s…[Läs mer]

        • Hej! Jag hoppas att det inte gör något att jag hoppar in i cirkeln nu? Ser att ni hållit på ett tag. Jag har läst Älskaren av Duras för längesen och tyckte mycket om den. Min favorit är inte Smärtan, utan den berättelse som handlar om flickan i Aurelia Paris. Jag tycker om tonen i berättelsen och språket. Där finns en gåtfullhet som jag uppskattar…[Läs mer]

        • Jag funderade också mycket på förhållandet mellan henne och mannen. Ingen av dem är längre samma person när han kommer hem. Beskrivningen av hans hunger är så fruktansvärd, hur den nästan har ersatt alla andra känslor hos honom. När hon vet att han är i trygghet kan hon gå vidare och acceptera sina nya känslor. Jag blev också väldigt berörd a…[Läs mer]

    • Frida, ja man reagerar på att hon ganska plötsligt lämnar honom, rätt okommenterat också kände jag? Det blev som ett slags antiklimax. Men tänker att det är troligt att hon och D tyr sig till varandra i väntan och lidandet och att det i längden leder till en djupare relation mellan dem. Som Sara och Moa skriver så är de inte längre samma männis…[Läs mer]

  • Hej allihop! Vilka intressanta reflektioner! Den här veckan diskuterar vi relationerna mellan de olika personerna. Hur ser de på varandra och hur komunicerar de? 8 October, 2018 06:54

  • Hej alla och välkomna!

    Då var det oktober och därmed dags att sätta igång cirkeln om Marguerite Duras roman Smärtan.

    Vilket är ditt övergripande intryck av romanen? Vilka känslor väcker den hos dig? 1 October, 2018 11:01

    • Ångest… Men även någon sorts försonande känsla. Svårt att sätta ord på.

      • Hej Edith!
        Ja, ångesten är ju ständigt närvarande i hennes fruktansvärda väntan. Och i känslan av att aldrig veta när man blir avslöjad/avrättad/avvisad…
        Ändå någon sorts hopp, kanske genom hennes motstånd och i och med skrivandet!

        • Boken är oerhört vackert skriven! Speciellt första delen läste jag som i trans. Man lever i kvinnans känslor, och visst, det är ångest hon känner. Men också kärlek.

          • Hej! Jag har precis gått med i den här cirkeln. Jag har läst annat av Duras, men inte just den här. Däremot har jag sett filmen. Någon annan som sett filmen? Vad jag saknar i filmen (fast den är fantastiskt bra) är en tydligare skildring av Marguerites inåtvända ångest och Madame Katz öppna känsloliv. Det tycks som att Marguerites smärta inte…[Läs mer]

            • Hej! I boken tycker jag nog inte att skillnaden mellan Marguerites och Madame Cats sorg blir lika tydlig. Däremot så är den fylld av kollektiva skuldkänslor. När jag läser boken så tänker jag en hel del på den judisk österrikiske psykonanalytikern Victor E. Frankls biografi: Livet måste ha en mening: erfarenheter från koncentrati…[Läs mer]