• Grupplogga för Kungsbacka läser Spådomen och Doften av en man av Agneta Pleijel 20 February, 2019 05:59

    Jag har nu börjat läsa Spådomen och min första reaktion är att Pleijel har ett mycket vackert språk. Bilderna och känslorna som hon skriver fram blir tydliga med bara några få ord. Ta exempelvis formuleringen ”Söndagarna är en seg huvudvärk i kroppen. Och efter dem följer oräkneliga skoldagar med skoskav i själen”. Ett väldigt skickligt sätt att beskriva känslor.

    Jag reagerar också på att den unge Pleijel benämns ”hon”, medan ”jaget” är en äldre samtida Pleijel. Kanske gör hon så för att distansera sig från sin barndom? Eller innebär tidens gång att den unga flickan inte längre upplevs som en del av det egna jaget? 20 February, 2019 05:59

    • Jag upplever det som att det vuxna jaget har väldigt nära till den unga Pleijel, att känslorna från barndomen ligger ganska nära henne som en tydlig del av det vuxna jaget, men att hon förstår, som hon skriver, att ”Minnet är förstås en lögnhals”. Har hon, flickjaget, som hon minns det existerat eller är det en skapelse av det vuxna jaget, av minnen och känslor som stöts och blöts till något nytt, till någon ny. Pleijel skriver att hon vill förstå vad som hände, att hon vill att alla frågor utan svar ska bli färre. Hon vill hitta svaren ”Ur minnet”, men verkar tvivla på om det är möjligt eller om det blir fiktionen, det uppdiktat jaget, som kommer att bringa förståelse och därmed en viss tillfredsställelse.

      • Jag vill absolut instämma med Natalie att Pleijels språk är fantastiskt. Just för hennes förmåga att i korta nästan fragmentariska meningar förmedla så mycket känslor och skapa så mycket intryck. Som ett stackato av känslor som väller fram. Just detta gör texten väldigt intensiv och fångande. Det förstärker också känslan av att det är den unga flickans berättelse vi får ta del av. Jag har läst ut första delen och kommer ge mig i kast med den andra direkt. Skall fundera på om språket skiljer sig åt mellan de två delarna, om det är ett medvetet grepp eller om det är Agneta Pleijels alldeles egna signifikanta språkdräkt. Eftersom det var så länge sedan jag läste hennes tidigare böcker kan jag inte riktigt erinra mig hennes språk från dessa. Men helt underbart är det!
        Jag uppfattar också att det är väldigt medvetet att åtskilja berättelsens hon och jag eftersom man omöjligt helt kan återskapa den personen men en gång var, eftersom minnet just är bedrägligt. Detta är dock hennes eget försök att återskapa historien så gott det går och också den person som en gång fanns. Hennes unga jag. Hon talar ju inte om sig själv men uttrycker det tydligt att hon då var en annan person. Lite speciellt stilgrepp men intressant. Det gör ju att man kommer in på mer existentiella frågor, som är man samma hela livet, hur förändras man, vad är minnen, finns minnen, eller är allt bara en fiktion?

    • Ja det är väldigt intressant med minnen i självbiografiska romaner. Jag upplever att Pleijel har väldigt nära till vissa minnen och då särskilt de känslor som dessa minnen skapar, medan andra minnen är mer suddiga. ”Man kan inte se sig själv utifrån” skriver Pleijel vid ett tillfälle. Kanske är det därför hon väljer att se på barnjaget som en hon. På så sätt blir det lättare att beskriva och minnas de egna känslorna.

      I relation till familjen är det också intressant hur olika individer minns samma händelse. Pleijel skriver om resan till Lund: ”Hon inbillar sig alltihop. Minnet av bilfärden till Lund är hon ensam om. Det motsvarar inte det gemensamma familjeminnet, så som det senare återberättas”. Även om Pleijel har nära till sina barndomsminnen så upplever jag att det hela tiden finns ett litet tvivel på det egna minnet, eller som du nämner Johan, att det är ”en lögnhals”.