• Grupplogga för Kungsbacka läser Spådomen och Doften av en man av Agneta Pleijel 27 February, 2019 11:08

    En känsla som verkar ligga nära Pleijels unga jag är skuld, och då framförallt gentemot föräldrarna. De framträder som två tydliga karaktärer i boken och syskonen är mer som bakgrundsfigurer i berättelsen. Jag upplever Pleijels relation till föräldrarna som komplicerad, särskilt den till mamman. Beskrivningarna är stundvis kärleksfulla, ”Mamma. Det är hisnande att vara med henne. Blänk och glitter och rinnande vatten”, men det finns något ansträngt i relationen som jag inte upplever när pappan beskrivs. Skulden gentemot mamman är också mer framträdande. Hur upplever ni Pleijels relation till föräldrarna? 27 February, 2019 11:08

    • Det är det som jag tycker är det bästa med spådomen, barnets relation till de vuxna och då framförallt till mamman, som kan vara riktigt elak och manipulativ. Det känns som föräldrarna mer eller mindre medvetet lägger ett stort ansvar på den unga Pleijel. Det kan vara alltifrån att vara snäll mot sin mor, inte vara ”obstinat”, fixa med BH inköp, försöka hålla en bra stämning mellan sina föräldrar, hålla sig med egna pengar för att hon tydligt fått höra hur mycket hon kostar för sina föräldrar m.m. Ansvar som hon slukar med hull och hår, ansvar som egentligen aldrig skulle lämnat de vuxnas axlar. Hon älskar dem båda och känner sig ansvarig för dem båda. För barn ska det aldrig vara på det viset, det liksom bäddar för skuld och aggressioner.