• NinaFrid gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Liknelseboken av PO Enquist – 2-15 september - AvslutadLiknelseboken av PO Enquist – 2-15 september – Avslutad 10 September, 2013 08:15

    En annan tråd… Förutom kvinnan på det kvistfria furugolvet förekommer en annan kvinna i romanen, Lisbeth. Hur ser ni på henne? Är det också en kärlekshistoria?

    • Ur Liknelseboken, sid 142:
      “Det var så han mindes hur han föll huvudstupa in i denna sinnessjuka historia med den kvinna som han senare kallade Lisbeth. Varefter han övertäckt och reviderat det som hänt. Han instoppade kärleken i en ravelbit för teater.”

      “Han” träffade “Lisbeth” första gången på Fjellstedtska i Uppsala, ett studenthem – och ett “raggningsställe”! Hon hade talat om Albert Schweitzers livstro. De hade haft ett förhållande i ett halvår. Hon var en närmast virtuos sexuella begåvning. Han var förbluffad över att hon ville vara med honom. Men – han berättade för henne om kvinnan på Larssonsgården, och då blev hon rasande och lämnade honom.
      Några år senare ringer Lisbeth honom och berättar om ett experiment på ett psykiatriskt sjukhus, bla. med en katt! Han känner sedan tidigare en av patienterna, “Pojken”, som i Liknelseboken fått ett namn (Nikanor Siklund).

      Enligt citatet ovan kamouflerar berättaren sin kärlekshistoria med Lisbeth, som säkert heter något annat (så vilka namn kan vi lita på hos Enquist?). Och han skriver en “ravelbit” för teater, han skriver “I lodjurets timma” (som vi skall bokcirkla om senare)!

    • Men är det inte den här kärlekshistorien som stämplats in som med ett brännjärn. Den sinnessjuka kärleken, den som inte är logisk, inte går att förklara, och som lever kvar på ett helt annat sätt än den vackra romantiserade frälsningshistorien med den äldre kvinnan. Den som också finns i Nedstörtad ängel fast på annat vis. Är detta motsatsen till frälsningen? Fördömelsen, också den genom kärlek, som inte leder till ljuset utan tvärtom är destruktiv. Den 15-åriga pojken kan inte hållas ansvarig för något, därför ingen skam, och inget underläge bara tacksamhet. Men med “Lisbeth”, underläge, sinnessjukdom, övergiven, full av skam… kanske är det här vi borde gräva djupare?

    • Jag funderar mer och mer på Lisbeth och vet inte om jag blir klokare, men här finns något oläkt eller vad jag ska kalla det, något som inte låter sig fångas in. Plötsligt sser jag kärlekshistorien om kvinnan på det kvistfria furugolvet som en skyddande salva. Han har lovat att inte berätta, men gör det till sist ändå för att den andra kärleken låter sig inte förklaras och döden kräver att inget blir hängande, att han ska ge… ja vad – tröst? Så berättar han liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet för att ge tröst. Hon är en spegling – 15 blir 51 i spegelbilden, och han får “självfrälsning”. Som att den 90-åriga kvinnan öppnar upp ett minne som kunde ha varit, som om de hade mötts i Larssongården, som om detta hade präntats in i honom istället för Lisbeth?? Vilka vore vi om vi inte försökte?