• Hej! Har ni kommit långt i berättelsen? Här kommer några nya frågor. Som vanligt får ni gärna lyfta helt andra tankar som väckts under läsningen:

    Har ni något citat eller någon mening som ni uppskattat särskilt mycket i boken?

    Hur skulle ni beskriva huvudpersonen Makepeace? Skulle ni säga att hon är en mer ensam karaktär eller en med allierade?

    • Hmm, jag tycker både och. Makepeace är en ganska ensam person, i och med att hennes förmågor ska hållas hemliga i så många sammanhang. Men för att klara sig tvingas hon också skapa allianser både med själarna som bebor henne och människorna hon träffar längs vägen. Och är duktig på det. Hon känns som en riktig survivor, tycker jag!

      Åh, jag har hajat till flera gånger under läsningen för Frances Hardinge har ett fint språk med många bra metaforer men har glömt att skriva ner särskilda citat. Men jag fuskar lite och kopierar in från Goodreads som har plockat citat från den engelska utgåvan. Här är några fina meningar: “Children are little priests of their parents, watching their every gesture and expression for signs of their divine will.” och “I died recently, and I am in no hurry to enjoy the experience again just yet.”

      • Jag tycker att Makepeace känns ganska ensam men tänker att hon tvingats bli det pga sin uppväxt och mammans önskan att hålla sig lite under radarn. Hon har blivit sviken av både nära och andra och verkar vara misstänksam mot människor. Men hon känns hundra procent lojal mot dom hon verkligen litet på. En riktigt vän.

    • Jag kommer inte på någon rubrik eller citat jag fastnat för. Men gillar verkligen Hardinges språk, hennes miljöbeskrivningar. Det känns äkta. Ibland så äkta att dofter tränger ut genom berättelsen. Dofter av död och förruttnelser, av sjukdom och smuts.

    • Makepeace känns som en karaktär som hade haft många nära vänner om hon fått chansen. På det sätt som hon värnar med ödmjukhet om björnen hade hon också värnat om sina vänner, hon känns oerhört lojal.