• KerstinM gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Klassikercirkeln Oktober – ”Det går an” av  Carl Jonas Love AlmqvistKlassikercirkeln Oktober – ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist 4 October, 2015 10:41

    Almqvists språk och de ord han använder hänvisar till en stark uppdelning av ett klassamhälle som han verkar vilja utmana. Gränserna tänjs och det är som att Albert och Sara befinner sig i en helt egen klass dit många ännu inte infunnet sig. Som förstagångsläsare av den här romanen är det som överraskar mig mest att Sara som kvinna på den tiden har getts en så stark och självständig karaktär. Att hon arbetar och försörjer sig själv och att hennes ord och tankar får ha betydelse och inflytande.

    Något annat som förbryllar mig är talstreckens vara eller inte vara utan någon till synes struktur, eller finns den? Ibland “pratar” båda inom samma stycke men utan någon åtskillnad.

    • Just det där som du påpekar om Saras självständiga tänkande och att hennes idéer tas på allvar i boken var förmodligen det som provocerade många i Almqvists samtid. På Litteraturbanken kan man hitta flera “motskrifter” som andra producerade, ett slags negativa fan-fiktiontexter kan man säga, som gick ut på att visa hur illa det skulle gå för Sara och Albert.
      Intressant det där med talstrecken…har du något bra ställe/exempel som vi kan diskutera mera? Jag undrar om det är en asvsiktlig sammanblanding eller om det helt enkelt beror på att bruket vacklade vid denna tid, att det ännu inte fanns några bestämda regler. Är det någon som vet?

      • Intressant att det lades kraft på dessa “motskrifter” trots att det är en fiktiv berättelse, men den måste ha varit väldigt provocerande och skapat en rädsla att människor ska anamma en annan livsstil.
        I hela boken skiftar det med vem som får talstrecken vid sina uttalanden eller inte. Jag funderar på om det är för att på något sätt lägga tyngden på det Albert säger i ett kapitel och det Sara säger i ett annat, men det är inte tillräckligt konsekvent tycker jag, så det kan mycket väl vara att det inte finns några fasta regler. Ibland är det dialog helt utan talstreck. Första halvan av kapitel 8 har flera exempel på detta, men tyvärr hittar jag inte just nu stycket där de har dialog i samma stycke utan radbrytning eller indragning.
        Om det är ett medvetet sätt att skriva och ge olika vikt vid olika uttalanden så kan texten nästan tolkas i ännu en dimension och blir ännu starkare i sitt uttryck.

      • Talstreck och citatteckens användning (eller inte användning) ser man till exempel på sidan 59 där Albert och Sara talar om vad hon drömt under natten. Det är inte med hjälp av skiljetecknen som läsaren kan avgöra vem som talar/tänker.

        • Vilken utgåva läser du Mija? Jag har tittat på “drömstället” i 1850 års utgåva på Litteraturbanken och hittar inte det stället, men vill gärna titta på det! Det är spännande att lusläsa texten, särskilt när det som i Det går an sker många intressanta glidningar i berättarperspektivet. Berättaren går ju verkligen ut och in i personernas medvetande, vet vad de tänker och känner och låter detta smidigt gloida över i repliker och i sina egna reflektioner och informationer om både segelfartyg och landskap…

          • Hej! Jag har klistrat in ett av styckena där jag tycker att det sker glidningar in och ut ur Saras och Alberts samtal, ibland talar Sara till Albert men det skrivs också att hon talar till sig själv och Alberts reaktion får man som läsare till sig via hans tankar. Stycket börjar där Albert verkar hoppas på att få höra Sara berätta om en dröm där han har varit i fokus och istället får han sig till livs lite kitt Emoji. Om fönsterglasen är det som finns mellan verklighet och dröm – mellan ute och inne – det som gör att vi bara kan titta på en annan människa genom ett filter (glas) och inte komma henne nära så är kanske fönsterkittet som Sara så noga (med ett hemligt recept) lagar till en symbol för hur man ska få livet att hänga ihop?

            Icke drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och icke att du var på landet heller –Och icke heller att jag var på sjön, Albert. Nej jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita –

            Pah –Och – likamycket, Albert! – jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig derunder.Och jag malde väl också krita?Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, liksom träffad af en dimma. Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt, hemtade sig dock och sade: det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är officer; jag hoppades ändå, att du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick, han gaf flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig sjelf), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Derföre är det bäst, att hvar och en lefver fri för sig sjelf, på sitt vis, och icke bråkar sönder’et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allraljufvast, när det är bra, och man icke gör sin nästa förtret.Albert runkade på hufvudet. ”Hon talar ur sin dröm,” tänkte han. Emellertid fortfor hon:Och Gud vet väl bäst, huru han vill ha menniskorna, men icke begriper jag’et. Det är ändå bäst, att man lefver som Gud har skapt’en.Dessa breda ord föllo sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på vägen att gifva till ett gapskratt. Men af vördnad för uttrycket i flickans ansigte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka, och försökte inkomma i hennes egna tankegångar.En upplysning måste Sara Videbeck gifva mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt lif med din far, det hörde jag af dina berättelser i går; men tro icke derföre, att allt ondt kommer ifrån karlarne –

            • Det här är en sådan passage jag reagerat på. Jag förstår att det ibland mer är tanken som beskrivs än en direkt uttal och visst förstår en oftast av omgivande text vad som menas, men jag tycker ändå att det blir lite diffust ibland.

              Dock blir det sätt på vilket Almqvist skriver tydligare och förståeligsre ju mer en studerar och analyserar texten här. Almqvist bygger verkligen upp en levande text som är i rörelse framåt och pågående på något sätt genom dessa glidningar i berättarperspektivet.

              Intressant tanke med glaset och kittet som beskrevs i föregående inlägg.