I do this for a living.
Jag ska leva på det här.
Alltså, om cirka ett halvår hoppas jag vara klar med min doktorsavhandling, vid snart 35 fyllda. Sen finns det inga studier kvar att göra. Då återstår bara försörjning. Förvärvsarbete. Vuxenliv, liksom. Hitta på något som ger pengar.
Det får gärna vara något slags akademiskt arbete, vad det nu innebär i dessa tider av krisande humaniora och sviktande anslag. Eller journalistik och kulturskrivande, vad det nu innebär i internetåldern där ingen vill betala för att läsa tidningar. Eller skriva fiktion; romaner, noveller, film, vad det nu innebär i en tid där ett åtal mot friska, unga människor som agerar mellanhänder när hela världen stjäl frukterna av kulturutövares skapande bara tycks väcka fnitter, löje och allmän hånfullhet.
Men, i alla fall, skrivande. På något sätt. Så ska jag leva på det här.
Så jag läser den långa och fylliga och månghövdade tråden från gårdagens bokcirkel om “Paris-Dakar”, inställd på att komplettera samtalet med egna tankar, invändningar, försvar, motfrågor och förklaringar. Det är precis den typ syssla som borde passa i det jag gärna vill kalla mitt nuvarande och framtida yrke.
Och så inser jag, utan vidare, att jag inte kan. Ska jag sätta hårt mot hårt när elva år av arbete utan vidare avfärdas av den mystiska självdefinierade “surgubben” Prins M (typ “skriv nåt själv då din @#$&*”)? Eller smickra och hålla med den skarpsinnigt berömmande Kanel (en pseudonym bakom vilken säkerligen dväljer sig någon av mina bästa kompisar, alternativt min mamma)? Eller försöka vara objektiv och analytisk och diskutera från en slags låtsad neutral position, se fel och brister såväl som styrkor och svagheter i en bok som förvisso har båda delar?
Nej, förlåt, det går inte. Jag kan inte förhålla mig till mitt eget skrivande på det sättet.
Likadant när jag pratade för 20 gymnasiekillar tidigare i år. Vad har jag att säga dem? De hade fått läsa några noveller och vi skulle prata om manlighet.
Om vi säger så här: Lektionstiden var en timme, jag lät dem gå efter trekvart.
Det är djupt problematiskt för mig att jag har så svårt att ha distans till och diskutera mitt skrivande med läsare. Varje gång jag i skrift ser någon beskriva min bok, vare sig positivt eller negativt, så krymper den. Plattnar. Blir ett ting. Jag skruvar mig på min stol. Skummar till sist mellan raderna. Blir orolig, vill ringa till någon. Vill äta choklad. Krama ett barn. Vara ett barn. Inte behöva stå för nånting, minst av allt för någon jävla bok.
Nej, det blir inget. Jag ångrar nästan att jag ens läste den där cirkeln. Jag är glad att det verkade vara en bra diskussion. Men jag har lärt mig en läxa nu och ska aldrig mer försöka lägga mig i.
Men jag kan skriva. Och jag tänker fortsätta med det. Den här bloggen har varit skitkul, varje gång, även idag, när jag har en pool med gratis öl och fyrtio grader varmt 100 meter bort och i stället sitter här under en rostig fläkt och återkommande strömavbrott och internetar för 40 Rupies i timmen och jag maaste gaa igenom dokumentet med ordbehandlare och fixa svenska bokstaever innan jag skickar varje gaang foer annars ser texten ut sahaer. Imorgon kör jag mitt sista inlägg, sen får det vara slut.
Kul sätt att hålla kontakt med vänner och familj också, förresten. Kompisar som vet om att dottern har vattkoppor eller grattar till filmdealen. Min pappa som messade och undrade om kängan mot monarkin i mitt förra inlägg hängde ihop med Vickans förlovning.
Kom igen farsan. I do this for a living.