Hemma igen. Och jag har hittat kapitlet med Uncle Charles i.
Fast jag har tagit mig vatten över huvudet, inser jag nu (det är mycket man inser när man bloggar, t ex att man upprepar slitna uttryck som “inser jag nu”). Men lovat är lovat. Jag gör ett försök.
Så här:
Den irländske, men egentligen mer kosmopolitiskt lagde författaren James Joyce är känd för att ha förändrat den moderna romanen i grunden. Här har vi en fin romanform – den realistiska – och så vänder vi den upp och ner.
Det vet även den som aldrig har läst Dubliners, A Portrait of the Artist as a Young Man, eller Ulysses (vilket torde vara de flesta).
Själv har jag alltid varit rädd för Joyce. Rädd för alla ord. Rädd för vad de betyder.
Jag har den klassiska svenska översättningen av Thomas Warburton (från 1946) i bokhyllan men har aldrig kommit längre än till blädder fram och tillbaka. Sniffat lite.
Den ligger spöklikt krävande brevid mig på bordet nu (skulle kommit med på resan men det blev för tungt).
Fast nu efter Dublin har jag i alla fall börjat intressera mig. Skaffat någon form av relation till Joyce – om än som vaxdocka och på Writer’s Museum.
“Alltså Jim, hur är det nu…?”
Jag ser det som en början.
Uncle Charles-principen således:
Uncle Charles figurerar i Dubliners (tror jag att det är, nej förresten ser jag nu, han dyker upp i A Portrait of the Artist as a Young Man). Han är på väg till den lokala bordellen (det står inte så, det står “outhouse” – “Uncle Charles repaired to his outhouse” står det – men framgår av sammanhanget) borstar håret i nacken och sätter höga blanka hatten på, vilket inte är särskilt märkvärdigt i sig.
Det märkvärdiga i sig – enligt saligt avlidne (inte amerikanske som jag råkade skriva häromdan utan kanadensiske) litteraturkritikern Hugh Kenner som kommit på allt detta – är det sätt på vilket Joyce berättar.
Med alla känselspröt på spänn – nästan som en skådespelare som går in i en roll – låter han sig påverkas av dragningskraften hos den karaktär som råkar befinna sig just precis mitt i berättelsen. Kan vara ett bad, en pub, en hall, eller en katolsk kyrka.
Som en känsligt inställt apparat läser han av människor, skriver Kenner, så att stilen med vilken han berättar blir – inte Joyces egen utan – karaktärens. Rollspelsfantasten Joyce skriver som personen själv skulle ha gjort om hon eller han fört pennan. Därav alla dialektala ord, vridningar och vändningar på det mesta.
Fast det är inte slut där. För sen byter han perspektiv och hoppar till nästa figur och låter det som sägs och tänks (ofta bara tänks) smitta av sig och påverka nästa karaktärs tankar och handlingar. Effekten blir ett samspel mellan karaktärerna. Fruar, fastrar och fyllon om vartannat. Texten får liv.
Detta gör Joyce. Detta kan han. Och vill man snobba sig med Uncle Charles-principen på nästa middagsbjudning – eller bokcirkel – så lyder den:
Den stil med vilken en berättelse berättas behöver inte vara författarens egen.
Nåt att tänka på för alla dem – typ en del kritiker – som tvärsäkert uttalar sig om författarpositioner.
Klart slut.
PS. Jag skulle eventuellt kunna säga något också om hur han skaffade sig självförtroende som författare. Men det får bli i morgon i så fall för nu sover jag.