Bokdelning på tåget

På ett fullt Öresundståg mellan Göteborg och Helsingborg försvann jag in i Kristian Lundbergs märkligt kraftfulla språk. Och allt ska vara kärlek (Ordfront) är, ja vad? Kortfattad och utdragen på samma gång, intensiv och omtumlande läsning.

 

Jag läste en recension av den norska översättningen i min norska favorittidskrift Dag og Tid (15/4). Där stod det att ”boka inheld soga till ein som verkeleg har noko å fortelja og som berre kan overleva ved å skriva om livet sitt” (nynorska, recensent Odd W. Surén). Då blir det ett våldsamt tryck i texten. 

 

Om vidriga arbetsvillkor på Yarden – den bok som heter så måste jag nu också läsa. Om arbetsmarknadens timanställda bemanningsproletariat: ”Vi var hela tiden övervakade. Kontrollerade, bestraffade. Om man så vill kan man säga att hela arbetet var ett systematiskt kränkande av individen.” 

 

Och så handlar det om de papperslösa. Om alkohol. Om en galen mamma. Och förstås om kärleken. Allt på detta skimrande språk! Jag fick tillfälle till ett språktest på tåget:

 

I trängseln kom en ung man med pågående mobilsamtal och pågående ölflaska och frågade om platsen intill mig hade blivit ledig. Den dam i min ålder som satt mitt emot gillade inte att han talade i telefon. Va fan, sa han, dom där pratar ju hela tiden! Och så pekade han på två medelålders par tvärs över gången där den ena kvinnan verkligen hade pratat hela resan. Han var på vippen att säga käringjävel, men avslutade sitt samtal.

 

Jag lutade mig mot hans öra och viskade: Det är farligare när det är en ung man som hörs. Jaså, sa han och viskade i mitt öra: ”Varför kunde hon inte sagt till snällt och tyst?”

 

Jag fortsatte läsa. Han suckade: ”Man borde ha en bok när man åker tåg. Förlåt, jag ska inte störa, du vill ju läsa.”

 

Om du vill kan du läsa med mig, sa jag. Börja här. Den här boken kan man börja läsa i var som helst. Jag var på sidan 150. Snart kom ”Detta är en manlig berättelse.” Han la sin hand över boken och sa: Visst är det här dikt, fast det ser ut som prosa?

 

Jag höll med. Han läste snabbare än jag, så han fick vänta nertill vid varje sida. När halva hans 22-minutersfärd mellan Halmstad och Båstad hade gått sa jag: Låna och läs i din takt, så hinner du längre, jag fortsätter läsa efter Båstad.

 

Han hörde knappt stationsutropet. När han skulle gå av sa han: ”Fy fan vilken bra bok! Tack! Den måste jag skaffa.”

 

Det känns som en värdig avslutning på april månads bokbloggande.

 

Leave a reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.