För mig är det ofattbart att det fortfarande finns kärnkraftsförespråkare. Men det gör det. De har en märklig förmåga att anpassa sina argument efter omständigheterna.
I en dödsruna häromveckan läste jag om en för mig okänd avliden man, Stefan Lindström. Han hade skrivit sin doktorsavhandling, Hela nationens tacksamhet, (Statsvetenskaplig institutionen, Stockholms universitet 1991) om inledningen av den svenska satsningen på kärnkraft.
Titeln fick mig att kasta iväg en beställning på fjärrlån till Höganäs bibliotek. Inte minst denna ödesvår är avhandlingen fantastisk läsning: Vad var argumentet, då i början, för den huvudlösa satsning som från början betecknades som ”Den svenska linjen”?
Jo att atomkraften skulle rädda Sverige, inte från växthusgaser som i dag, utan från beroende av importerad energi som olja och kol.
Den svenska linjen byggde på en inhemsk teknik för att producera atomkraft med hjälp av tungt vatten och svenskt uran. Programmet inleddes 1956. Tanken var att det svenska uranet skulle ”räcka några tusen år”. Denna linje ledde till bygget av världens enda oljeeldade kärnkraftverk, Marviken. Den ny atomtekniken ansågs inte säker.
Den svenska linjen levde i 15 år. När kärnkaftsutbyggnaden väl tog fart i Sverige var det med importerat uran och amerikansk lättvattenteknik. Så mycket för det nationella oberoendet.
När förespråkarna lanserade kärnkraften på 50-talet var det inte alls dagens reaktorer de drömde om. De skulle snart ”ersättas av den avsevärt effektivare breedern… En modell av en sådan reaktor ansågs kunna komma att uppföras 1965. … Trots dess imponerande egenskaper skulle också bridern vara en parentes, den sista, innan fusionen – solenergin – en gång för alla skulle lösa världens energiproblem någon gång kring år 2000.”
Det blev inga bridreaktorer alls, ingen tror längre på den idén. I dag kan man, eller kunde fram till Fukushimakatastrofen, regelbundet läsa rubriker om att fusion ska lösa världens energiproblem. Det är bara tidpunkten som förändras: numera utlovas lösningen till omkring år 2050. Tusentals miljarder i många valutor har runt om i världen satsats på detta dödfödda projekt.
Nu ska jag leta rätt på ett antikvariskt exemplar av Stefan Lindströms spännande doktorsavhandling från 1991. Hela nationens tacksamhet är en bok som det inte räcker att läsa, jag vill äga den.
När jag själv 1995 var på konferens i Barcelona med världens elproducenter (jag var utsänd av Göteborg Energi) förklarade en framsynt talare att det som behövdes nu inte var fantasier om nya reaktortyper utan mer forskning om hur el används och hur besparingar kan uppnås. Sådan forskning fanns knappt.
”Varför kan inte den forskningen få fusionsforskningens pengar?” frågade jag när vi hamnade vid samma lunchbord. ”Forskning om end use, användning av el, kan aldrig göra av med så mycket pengar!” svarade han med ett skratt.