Min hund har en röd och en blå boll. Den röda ligger bortglömd på den gröna gräsmattan. Men den blå bollen är en favorit. Den bär han in och ut ur huset, och den kastar jag iväg över gården så att han kan hämta den, vilket roar honom kolossalt.
Vilken är din favoritfärg? brukar man ibland fråga barn, särskilt om man är genusforskare.
Jag har börjat undra om blått är min hunds favoritfärg.
Efter en del efterforskningar, har jag idag förstått att om så är fallet beror det inte på hans kön utan på hans synceller. Hundar kan inte skilja på rött och grönt. En röd boll på en grön gräsmatta är en osynlig boll. Blå och gula färger ser de däremot bra, och de kan se många fler nyanser av grått än vi människor. Dessutom har hundar en bättre förmåga än vi att se i skymningsljus och att upptäcka rörelser på håll.
Jag försöker idag se världen med min hunds ögon, i en gråskala med inslag av blått och gult. Jag kan det förstås inte riktigt. Det får mig mest att tänka på lustiga animationer och experimentella konstfilmer.
Grönt är troligen inte hundens favoritfärg, men däremot fjärilens. Den lever i en grön miljö och har därför flest grönkänsliga synceller i ögat. Men den ser för övrigt ett jättespektrum av färger, också på natten, och den kan uppfatta ultraviolett ljus, ett område med färger som människan inte kan se.
Hundar, fjärilar, harar, rådjur, morkullor, ugglor, människor – alla tycks ha sitt eget sätt att se, förstår jag idag när jag snuddar vid ämnet. Och tanken svindlar ett tag; att vi alla är så hänvisade till vår egen uppfattning av världen.
Mircea Cartarescu, den rumänske författaren, formulerar det så här, i första delen av romantrilogin Orbitór (som för övrigt är fylld av fjärilar):
“Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det kan finnas till som vi i hela vårt liv aldrig har sett, hört, smakat, luktat eller känt på. Vårt liv – som är begränsat till vårt universum, som är svept likt en svepning, lindat likt mumiernas stjärnbeströdda, kring det kadaver vi är. Vår värld – vårt sinnesförnimmelsefält.”
(Mircea Cartarescu har jag skrivit mer om i en Understreckare för SvD: Verkligheten en blind fläck i skönlitteratur)