De flesta böcker som jag skrivit har kommit till i samarbete med andra.
Det började väl egentligen på allvar för tio år sen när jag och min sambo (som numera är min hustru och Mollis mamma) sammanställde några enkla citat- och anekdotböcker. Och innan dess hade jag förresten textsamarbetat på alla slags sätt med min vän Per i ett decennium.
I nästa skede satte jag och några gamla kompisar från universitetstiden i Lund igång att göra humorböcker tillsammans. Det var ett trevligt sätt att umgås och hålla kontakten med varandra trots att de geografiska avstånden var stora.
Och i Stockholm lärde jag känna två nya kompisar som delade mitt intresse för smått nördig svensk underhållningshistoria. Något av det första som kom på tal var att vi borde hitta på något gemensamt skrivprojekt. Även där har resultatet blivit två böcker hittills. För egen del håller jag nog igång mina vänskaper allra bäst när vi delar projekt med varandra. Jag är ju ständigt igång med projekt – för jag är nu en sådan person – och det vanliga sociala livet blir ofta eftersatt. Istället får jag se till att ha människor att umgås med i själva projekten. Gärna mina vänner.
Så det blev ju ett problem när jag skulle skriva “Från Holmes till Sherlock”. Det skulle bli ett års skrivande på egen hand. Jag hade aldrig skrivit något så stort (boken blev på över 500 sidor). Och jag hade definitivt inte tidigare skrivit utan att ha ögonblickliga bollplank. Någon som kunde bekräfta mig och mina kapitel inom några timmar eller högst några få dagar från att de blivit färdigskrivna. Men det löste sig ändå.
Det är möjligt att man kan ha sin förläggare eller redaktör i en sådan roll. Men för mig handlade det mest om att ha någon att dela själva skapandet med, på samma sätt som tidigare när jag haft medförfattare att stöta och blöta med. Min kompis Morgan blev räddningen. Hans inblandning i “Från Holmes till Sherlock” gjorde att boken inte blev en ensamsegling, utan en tvåmannarodd.
Det Morgan inte vet om Sherlock Holmes är inte värt att veta. Så Morgan blev redan från början min faktagranskare och mitt bollplank rörande vad boken egentligen skulle innehålla. Vi har känt varandra i en herrans massa år och jag visste att jag inte kunde ha en bättre person för dessa funktioner.
Vad som sedan utvecklade sig hade jag inte räknat med. Morgan var på resande fot när jag hade skrivit det första korta kapitlet så det enklaste var att jag bara copypastade in det i Facebookchatten. Han kom med kloka synpunkter. Jag gjorde nödvändiga ändringar. Vi chattade om lite annat. Och sen skrev jag kapitel två. Och infogade det i chatten. Synpunkter, ändringar, annat småprat i chatflödet. Och med jämna mellanrum nya kapitel. Jag kan idag gå in i vår konversation och bläddra bakåt och se hela dialogen vi har haft om boken, inklusive samtliga kapitel i deras ursprungsversioner.
Morgan sa till mig för ett tag sedan att han aldrig någonsin läst en bok på ett så här segdraget sätt. Jag skrattade. Men han hade ändå rätt. Det har trots allt tagit honom ett år att läsa från första till sista sidan. Beroende på att boken blivit klar i den takten. Och hela boken har han läst i en Facebookchat. Eboken som fenomen kan dra något gammalt över sig. Det här är ett steg längre.
I min bok finns det en del ord, meningar och ibland hela stycken som Morgan ligger bakom. Mest för att han har påpekat viktiga brister i kapitlen och då formulerat sina påpekanden så väl att det inte funnits någon anledning att gå över ån efter vatten. Morgan har alltid gett mig lov att använda hans formuleringar, så det har bara varit att copypasta åt andra hållet – från chatten och in i manuset.
Men det var inte bara Morgans faktagranskning och förslag på tillägg som var viktiga. Minst lika betydelsefullt var vänskapen i projektet och det var den som gjorde mig ständigt sugen på att avsluta ett kapitel så att jag kunde chatta över det till honom. Ofta återkom han bara en stund senare. På så sätt blev inte skrivandet ett ensamarbete. Och jag hade en sporre att alltid komma vidare. Av den anledningen har jag Morgan Malm att tacka för så mycket mer än bara som faktagranskare. Jag är inte ens säker på att jag mäktat få klar den här boken utan hans engagemang. Ett engagemang som utåt sett endast syns via min tacktext i slutet av boken. Men vi har haft så kul när vi har samarbetat så jag tror att Morgan ändå känner en tillfredsställelse av väl utfört arbete och god kamratskap.
Snart vill jag komma igång med att skriva en ny bok. Det blir inte om Sherlock Holmes den här gången. Men antagligen blir det ett nytt soloprojekt. Och då återstår frågan: hur ska jag ändå lyckas göra den boken till ett kamratligt samarbete? Det är nästan nödvändigt för mig. Skrivandet är inte lika roligt om jag inte får dela glädjen – och bekymren – under skapandet. Jag måste lösa den frågan, kanske till och med innan jag börjar skriva. Vänskapen i skrivandet är så oerhört viktig för mig.