Profilbild
10 maj, 2018

Elsa Grave gav lyriken ett nytt kvinnligt ansikte

I år skulle diktaren Elsa Grave (1918–2003) fyllt 100 år. Det är ett jubileum värt att uppmärksamma!

Själv upptäckte jag redan som tonåring Elsa Graves poesi och blev förtjust. Jag gillade hennes uppkäftighet, hennes varma humor och vilda överdrifter. Hennes dikter talade till den upproriska, frihetslängtande kvinnan i mig. Hon som inte är nöjd med att puttra omkring i en svensk idyll, utan vill svinga sig ut i världsalltet, undersöka vintergator och stjärnfält, havsbottnar och underjordiska schakt. Hon som vågar vara salt och kritisk och inte ens drar sig för att ställa till bråk med den annars alltid så lovprisade KÄRLEKEN:

Avigvänd, avigvänd

sjöng jag

dig mina nidvisor till…

Så kunde hon skriva i sin salta uppgörelse med det romantiska kärleksidealet. Dikten har titeln ”Kärlekens nidvisor” och finns i hennes genombrottsbok Bortförklaring(1948).

I dag är det lätt att se Elsa Grave som en representant för vår stora ”drottningådra” i svensk poesi. I hennes dikt kan vi finna rottrådarna tillbaka till Anna Maria Lenngrens fräsande ironier mot en självgod manlig parnass, som gärna hänvisar kvinnor med litterära ambitioner till att hellre koka sås vid spisen. Men vi kan också se hur senare tiders poetiska uttolkare av kvinnoliv, som Sonja Åkesson och Kristina Lugn, bygger vidare på Elsa Graves svidande uppgörelser med menlösa och förtryckande kvinnomyter.

Elsa Grave föddes i Gunnarstorp i nordvästra Skåne och utbildade sig till en början till konstnär, men debuterade som 25-årig med diktsamlingen Inkräktare. Säkert låg det nära till hands att som kvinna känna sig just som en inkräktare på den litterära parnassen, som på 1940-talet var kompakt manlig. Elsa stämde inte heller med schablonbilden av den kvinnliga lyrikern, som vid denna tid krävde att en ”poetissa” skulle vara ljuv och svåråtkomlig.

Elsa Grave kom snabbt att ses som en ny kvinnotyp som diktare. Hon sågs som en ”häxa” och trollpacka, som vände upp och ned på den omhuldade madonnabilden och på andra sidan fann en sörplande sugga eller en vasstandad varghona. I sina dikter gjorde hon upp räkningen med moderskapet som milt och menlöst. Samtidigt identifierade hon sig starkt med den natur som var hennes återkommande tema – i sin dikt levde hon sig in i flugors, råttors, suggors och vargars tillvaro i ett försök att skriva ”inifrån naturen”.

På 1950-talet bosatte sig Elsa Grave, som ensamstående mor med två barn, i Halmstad. I En tid i paradiset, en brokig och vildsint dagboksberättelse, har hon beskrivit sin första tid i en fiskarstuga i byn Söndrum vid Kattegatts strand, vid denna tid tillhåll för Halmstads konstnärskoloni. Här fann den unga poeten, konstnären och småbarnsmamman en fruktbar miljö för både liv och dikt.

Elsa Grave och hennes så småningom tre döttrar flyttade dock snart in på en gammal gård i Vapnödalen. På gården Blomstervången fanns det gott om svängrum för både barn, vuxna och Elsas högt älskade samling katter. Dessutom en stor trädgård där hon kunde iaktta växt- och djurliv. Men familjen blev också granne med en ödesmättad företeelse – en militärflygplats. I denna miljö kom hon att skriva en rad av sina bästa diktverk: 9 elegier, Mödrar som vargar, Avfall och Evighetens barnbarn.

Förhållandet till naturen och engagemanget för miljön växte sig med åren allt starkare. Miljöförstöring, krig och människans bisarra förmåga att skapa sina egna förstörelsevapen blev hennes centrala teman. I sina dikter riktar Elsa Grave en obarmhärtigt svart ironi mot människans förstörelselusta, men hennes ton är oftast uppsluppen och varm.

Läs Elsa Graves dikter! De skrevs för rätt många år sedan nu – men de känns lika fräscha som vårens första små gröna löv.

Anna Pia Åhslund

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *